Året är 2029 och alla mutanter har dött ut. Logan har blivit alkad och luggsliten. Han är fortfarande odödlig men läker inte ihop lika bra som han brukade. Han kör limo för att få det att gå runt och sköter om sin läromästare professor Charles Xavier, som har blivit gammal och gaggig. Sjukdomen kombinerat med Xaviers telepatiska förmåga har förvandlat honom till ett oberäkneligt massförstörelsevapen som behöver konstant medicinering.
Logan har en plan för att slippa sitt skitliv. Han ska flytta från gömstället nära den mexikanska gränsen, ut på en båt och ta med sig Xavier så att de kan leva i stillhet. Men då dyker Laura upp. En flicka som visar sig vara mutant med samma läkekraft och samma oförstörbara adamantiumskelett som Logan. Hon behöver transport till en frizon för andra mutanter innan Mengele-liknande vetenskapsmän fångar henne.
Det finns en genuin svärta i faktumet i att ingenting verkar ha förändrats sedan Logan själv rymde från en militäranläggning och att en ny generation mutanter måste ta vid när han försvinner.
Jakten utvecklas till en ultrablodig roadmovie, där Logan slaktar drösvis med steroidpumpade elitsoldater på vägen. Samtidigt försöker han hantera tyngden av alla trauman som verkar ha tagit över hela hans varelse. "Jag har också gjort människor illa, men bara dåliga" säger Laura. "Det spelar ingen roll", konstaterar Logan, som har lärt sig leva med sina mardrömmar.
Uppfostrad på Marvels blodigare serietidningar är "Logan" filmen jag längtat länge efter. Visst, "Deadpool" från förra året bröt banan för den 15-årscensurerade superhjältefilmen, släppte loss ultravåldet och lekte med genrens troper. Det var kul, men samtidigt irriterande självironiskt. Ett sätt att ha kakan och äta den i en konstant loop.
"Logan" är en superhjältefilm nästan helt utan blinkningar, där våldet skildras realistiskt. Vi får inga megalomana datoranimerade actionspektakel som resultat av någon ondskefull mästerplan. Bara rå brutalitet. Som grafiska närbilder när Wolverine halshugger och penetrerar sina fienders ansikten med enorma klor. Men trots att det är välkoreograferat genomförs det inte på ett sätt som förskönar våldet utan att visa de smutsiga konsekvenserna.
Framförallt har "Logan" ett nästan perfekt avslut, vilket jag trodde var omöjligt i superhjältegenrens evighetsmaskin. (TT)
