Övers: Kjell Waltman
Fischer & Co
Max Hastings är en lysande brittisk militärhistoriker. I sin bok om Winston Churchill som krigsledare ger han nya perspektiv på britternas heroiska krig mot Hitlers Tyskland.
Hastings är övertygad om att Churchills okuvliga hållning i förening med hans enastående talekonst var nyckeln till att Storbritannien aldrig gav upp och att därmed Hitler i slutändan kunde besegras.
Men Hastings har inga illusioner om britternas militära insatser. Flygvapnet var inte alls så framgångrikt som det brukar påstås. Armén hade usel ledning uppifrån och ner och stridsmoralen var låg. Han anser det obegripligt att en framstående industrination som Storbritannien under så lång tid var oförmöget att få fram krigsmateriel av toppkvalitet.
Churchills roll är också obestridlig, menar Hastings, när det gällde att få USA och dess president Franklin Roosevelt att inse betydelsen av att britterna inte gjorde upp med Hitler.
Däremot var en del av hans strategiska beslut felaktiga och han räddades från rena dårskaper av de militära ledarnas motstånd. Men Hastings visar också på det dilemma Churchill hela tiden stod inför. Krigsmoralen kunde bara hållas uppe om folket såg att det hände något dramatiskt på den militära fronten. Men arméledarnas inställning var att helst inte göra någonting, medvetna som de var om sina truppers brister plus att de själva saknade Churchills kämpaglöd.
På svenska är boken utgiven i två delar. Jag har bara läst den första, men har beställt boken på originalspråket för att läsa vidare. Orsaken är en bedrövlig insats av översättaren som gjort att jag på nästan varje sida fastnat på konstiga formuleringar eller rena felöversättningar.
Genomgående är översättaren Kjell Waltman okunnig om brittiska och amerikanska titlar.
Han tror att en First sealord är en marinminister. Det är titeln på chefen för marinen, en yrkesmilitär. Marinministern heter First lord of the Admiralty.
Han tror att en Secretary of State i Storbritannien är en statssekreterare. Det är det inte, det är titeln på en departementschef, alltså en minister. Följaktligen är inte heller en Undersecretary en understatssekreterare.
Och i USA är Secretary of State titeln på utrikesministern, inte inrikesministern som Waldman tror.
Ibland är felöversättningarna en fråga om nyanser. När Waldman skriver att Churchill förespråkade, talade han i själva verket för.
Och när Waldman påstår att Churchill var illvillig var han snarare hätsk. Och han var knappast en utbedjare utan kanske i stället en supplikant. En vattenfågel är väl snarare en sjöfågel.
Vad en välgörenhetsarbeterska är för något är däremot för mig obegripligt.
Så där skulle jag kunna hålla på i oändlighet. I annat sammanhang har Waltman visat att han är en bra översättare. Men här har han slarvat ifrån sig en viktig bok så att den blivit hart när oläsbar.