Drama
Regi: Hirokazu Kore-eda
I rollerna: Hiroshi Abe, Kirin Kiki, Taiyo Yoshizawa
Åldersgräns: Från 15 år
En misslyckad författare försöker lappa ihop sina nära relationer samtidigt som tyfonvarning utfärdas. Hirokazu Kore-edas osentimentala, tragikomiska "Efter stormen" charmar med subtil humor.
Kanske har jag sett min beskärda del filmer med trasiga manliga konstnärer i blickfånget. För jag fängslas inte omedelbart av Hirokazu Kore-edas senaste film "Efter stormen", som följer den misslyckade författaren Ryotas (Hiroshi Abe) tafatta försök att styra upp sin vardag. Men Kore-eda har en uppfriskande osentimental inställning till sin huvudrollfigur.
Filmen inleds långsamt, utan huvudrollfigurens närvaro. Åtminstone i praktiken – hemma hos hans mor Yoshiko (Kirin Kiki) avslöjas flera av hans osympatiska förehavanden genom ett samtal mellan Yoshiko och dottern (Satomi Kobayashi). Kore-eda fogar sedan långsamt samman pusselbitarna till Ryotas personlighet. Han är en författare som inte har lyckats leva upp till förväntningarna efter sin hyllade debutroman, och lever nu i en misslyckad tillvaro där han livnär sig som privatdetektiv med ocharmiga karaktärsdrag.
Men bland Ryotas trasiga relationer finns en han vårdar högt: den till sonen Shingo (Taiyo Yoshizawa). Den senare har accepterat att pappan är en förlorare, gillar honom ändå, men håller sig lätt distanserad när fadern plötsligt visar ett ökat intresse för att lappa ihop familjerelationerna. Kanske ser han igenom Ryota, som har upptäckt att hans ex-fru Kyoko (Yoko Maki) har träffat en ny man.
I samband med en tyfonvarning trängs den före detta lilla familjen motvilligt ihop hos farmor Yoshiko. Stormvarning väntar.
Kore-eda filmar med ett ypperligt gehör för mänskliga relationer, det knastrar och skaver i kroppen av Ryotos ganska slemmiga agerande gentemot sin omgivning. När han smått aggressivt närmar sig sin ex-hustru vill man bara att hon ska ge honom ett slag på käften.
Men så nyanseras det hela, bland annat genom att Kore-eda blottlägger en sorts arvssynd i form av en spelmissbrukande pappa. Plötsligt växer sympatin för de inblandade, bara tack vare något så enkelt som ett breddat perspektiv. (TT)
