”Den är ful, motbjudande och tråkig” – recensionerna efter premiären på filmfestivalen i Berlin var inte nådiga för Måns Månsson och Axel Peterséns gemensamma regibedrift. Och visst, filmen är (medvetet) oestetisk och full av osympatiska personer – men allt annat än tråkig!
Den är, precis som duons tidigare alster, inte för alla. Men om man gillade den subtila humorn i ”Hassel – privatspanarna” (2012), den ömsinta och samtidigt stränga titten på en äldre generation i både ”Avalon” (2011) och dokumentären ”H:r Landshövding” (2008), så är ”Toppen av ingenting” en liten besk, fulsnygg guldgruva att hämta bisarr underhållning ur.
In på scen kommer Nojet (Léonore Ekstrand), 68-årig nyblivet föräldralös kvinna, som ärvt sin pappas hyresfastighet mitt i Stockholm. Hennes yttre skvallrar om pengar och en hel del festande. Framtoningen är överlag en intressant blandning av salt gatusmart brud och Östermalmsdam med skärpa. Hon har levt utomlands länge och har inte behövt ”besvära sitt lilla flickhuvud” (som pappan uttryckte saken) med tråkiga saker som affärer.
”Toppen av ingenting” handlar om hur Nojet får tampas med sitt hyreshus, inte alls den bekväma kassako hon förväntat sig, och inte minst sina släktingar som misskött förvaltningen och skott sig på att sälja svartkontrakt. På vägen har hon explicit sex, blir attackerad i en laserbridgehall, följer repetitionerna till en obegripligt konstig gala för hemlösa samt blir erbjuden att smaka den mest oaptitliga Bloody Maryn i filmhistorien.
Förmodligen vill upphovsmännen till filmen adressera det sjuka system som gör att bostadsbubblor uppstår och uttryck som ”att göra bostadskarriär” kan födas. De ambitionerna lyckas väl inte hela vägen men deras ess i rockärmen, Léonore Ekstrand, är perfekt i rollen som den liksom lite ambivalent småvidriga Nojet, som med sin skamlöshet i högsta hugg blir en märklig antihjälte i jakten på kontroll över situationen. (TT)
