I 45 fristående kapitel berättar författaren, filmaren, konstnären, professorn och konstnären Carl Henrik Svenstedt om sina unga år.
– Det finns en tidsaxel, 1937-1967, men ingen övergripande berättelse. Livet är ju så, det finns ingen story på det sättet. Jag ser det som en nattduksbok, man läser en bit i taget, säger han.
"Den lilla historien" är precis färsk men uppföljaren, från 1968 och framåt, är redan skriven. Det är åren då han kommer fram som filmare, blir chef för svenska kulturhuset i Paris och arbetar för Nordiska ministerrådet i Köpenhamn.
– Men fortsättningen kräver en annan stil, den är mer berättande, inte litterär på samma sätt. Det poetiska språket i "Den lilla historien" överbryggar att människorna som är mina källor inte längre finns i livet, säger han.
Som 15-åring skickades Svenstedt till sin mammas farbror, diplomaten Karl Ivan Westman i Paris. Resan var ett logiskt steg, genom faderns yrke som präst var utrikeskontakter helt naturligt för familjen.
– Prästerna hade gått till Frankrike ända sedan 1400-talet. Vi var internationella, säger Carl Henrik Svenstedt.
Men så kom avresan från Mjölby station 1952, ett stort steg för en yngling som, förutom någon enstaka resa in till Linköping, bara sett Västra Harg.
– Jag var livrädd och tänkte att man skulle skriva "Rädd men beredd" på min gravsten, säger han.
Mötet med Paris var omtumlande. Han studerade, drev omkring, upptäckte staden och kulturlivet tillsammans med sin gammelfarbror.
– Vi plöjde Louvren, Versailles, allt. Det är därför det är så mycket konst i boken.
Vad var orsaken till Paris-resan?
– Karl Ivan var ungkarl och barnlös. Jag tror att han ville dela med sig av sina erfarenheter och kulturen. Att det blev just jag som valdes ut tror jag beror på att det var jag som läst franska.
Längtade du hem?
– Nej, det tror jag inte. Jag är väldigt mycket presens.
I en av berättelserna, "Upprättelse", tar Carl Henrik Svenstedt upp en avgörande händelse med sin far, prästen. Pappan lovar att bekosta hans studier, förutsatt att sonen väljer prästyrket.
– Han gjorde en jävla tabbe. Jag var hemma från lumpen och vi pratade om min framtid. Om han erbjudit sig att betala en utbildning, vilken som helst, så hade jag fallit honom i armarna. Men att han villkorade pengarna på det sättet, det köpte inte jag. Då bestämde jag mig. Inte en spänn skulle jag ta emot, någonsin, och det gjorde jag inte heller, säger Carl Henrik Svenstedt.
Hur påverkades er relation?
– Han blev nog besviken, men det sa han aldrig. Jag har aldrig haft något brott med mina föräldrar.
I sina senare projekt, som filmerna "Barnen på slätten" och "Harg! Platsens musik", och nu boken "Den lilla historien", har Carl Henrik Svenstedt uppehållit sig mycket vid det förflutna och sin barndoms trakter.
– Jag tror det handlar om att jag nu står längst fram i ledet. Min storebror var tidigare släktens arkivarie, men han gick hastigt bort och då blev jag både det äldsta syskonet och den äldsta kusinen.
Men någon längtan efter att flytta söderut från Stockholm har han inte.
– Nej, det skulle vara helt omöjligt. För en del år sedan var prästgården där jag växte upp ute till försäljning, men det var helt otänkbart för mig att köpa den. Varför skulle jag lasta på mig det jag en gång ville ifrån. Jag ville bort, ut, säger han.
Men lägger så till:
– Jo, nässelsoppan saknar jag. Varje vår plockade mamma och jag nässlor. Snön låg kvar men runt skotten smälte den bort. Sedan gjorde hon underbar soppa med ägghalvor.
