Pop
Universal
Ingen artist, och ingen grupp, har satt glampopen tillbaka på musikkartan såsom Ola Salo och The Ark. När så The Ark avslutats som projekt efter tjugotalet år, uppkommer självklart frågorna: Vad finns kvar? Och vad händer nu?
Med en musikstil som beskrivits som oberäkneligt artisteri, är allt att förvänta och ingenting att förundras över. Men när personen som burit mycket av The Arks signum i musikkomposition, utspel och röst, nu solodebuterar, blir det hela bara en förlängning på historien. Glampopen, det teatraliska, och röstens galopperande över tonerna – allt finns där precis som förut. Visst är det lite mer pompöst, lite mer storsvulstigt och lite mer påkostat med symfonikompositioner och trumvirveldekadenser. Men: The Ark stavades just bombastiskt och yvigt från genombrottet till gruppens sista spelningar, om än och möjligen med allt större gester.
För den som vill ha mer av samma är ”Wilderness” ingen besvikelse. För den som vill ha något annorlunda, omprövning och pånyttfödelse, lever skivan måhända inte upp till förväntningarna.
”Wilderness” som skivans titel beskriver, handlar mer om Salos tidigare och fortsatta förhållningssätt till sitt musicerande, än om en vandring ut i okänd terräng. Och självklart ska skivan bedömas på sina egna meriter, inte bara förhållas till tidigare produktioner. Men inte heller där bryter den riktigt ny mark. De självklaraste hitsen saknas, och även om det aldrig blir tråkigt – ett ord som säkerligen saknas i Olas ordlista – blir det heller aldrig riktigt fantastiskt.