Verkligheten överträffar dikten nästan jämt. I tider av vansinne – må det vara att människor i min närhet går bananas, att rasistiska lynchmobbar drar fram på gatorna eller att en parodisk seriefigur är presidentkandidat i USA – har jag två strategier.
Den första går ut på att leta upp så många oförstörda skärvor av verkligheten som möjligt; sammanhang där vänlighet och varsamhet om andra människor råder. Det kan betyda att jag vänder mig till vänner med särskilt välfungerande moralisk kompass eller så tittar jag om och om igen på ”Vänligen Lars Lerin”, som för att suga i mig ett elixir av öppenhet, acceptans och genuin medmänsklighet.
Strategi nummer två är den förstas raka motsats. Den handlar om att riktigt ordentligt vältra sig i vansinnet, syna det i sömmarna – som för att påminna sig om exakt hur mycket verkligheten faktiskt överträffar dikten. Därför har jag sett ”Experimenten”, journalisten Bosse Lindquists gedigna reportage om den skandalomsusade stjärnkirurgen på Karolinska, Paolo Machiavelli. Nej förlåt, Macchiarini.
Den tredelade dokumentären är en gastkramande rysardystopi, som slår vilken hopdiktad historia som helst, och extra ruggigt blir det när Macchiarini, nedsjunken i frisörstolen, skämtsamt jämför sin medicinska verksamhet med Dr Frankensteins. Jag sitter som förhäxad tre timmar i sträck, och marinerar mig i berättelsen om denna världsberömda kirurg som opererat in icke-fungerande syntetiska luftstrupar i människor.
Han får lämna KI nu, Macchiarini, och om det mediciniska och vetenskapligt tvivelaktiga kan en lekman som jag knappast yttra sig. Men trots att ”Experimenten” blir otäckare för varje avsnitt, är det ändå det första, ”Stjärnkirurgen”, som jag funderar mest över. Hur är det möjligt att den här sortens vansinnesexperiment med levande, och ibland nästan helt friska, människor får äga rum?
I språket finner jag en tänkbar förklaring. När de läkare som sedan reagerat mot Macchiarini, och som satt sina egna karriärer på spel genom att anmäla honom, pratar om hur det var när han kom till KI låter det såhär: bubbla, fixstjärna, aura, magi, halleluja, historieskrivning – ”he’s the only one”.
Genikult, med andra ord. Så enkelt det tycks vara för människan att låta sig tjusas av talangens skimrande karisma, det gäller även för de som ska föreställa vara luttrade, rationella vetenskapsmän – de trodde på Paolo Macchiarini. Tro kan visst försätta berg, men uppenbarligen förblindar den också.
Den bästa dystopin är den som påminner om verkligheten som vi känner den, det skapar trovärdighet. Men ibland är verkligheten sannerligen sin egen dystopi – och alldeles, alldeles osannolik.
Veckans frågetecken
Kommer Miyazakis animéversion av Ronja Rövardotter att motsvara förväntningarna? Efter första avsnittet är jag tveksam, men 25 delar till återstår.