Tolerans. Det är lärdomen som de stora författarna Umberto Eco och Harper Lee lämnat den här veckan. Även pjäsen ”Bröllopsresan” som spelas på Östgötateatern här i Linköping till 12 mars bränner in samma budskap i publikens hjärtan.
Tolerans som motsats till rasism, till motsättningar, till all form av dogmatism.
Av en slump dog båda författarna samma dag, 19/2. Den skygga amerikanskan Harper Lee var snudd på 90 år och den utåtriktade italienske lärdomsgiganten Umberto Eco 84.
Tänk, när ”Rosens namn” först kom 1980, vilken dundersuccé och genreöverskridare. ”Rosens namn” är ju egentligen en pusseldeckare, fast i klostermiljö på 1300-talet. Deckare var fortfarande ful-litteratur när den kom ut. Nu bläddrar jag i boken igen, och allt kommer tillbaka. Det är ingen lätt roman. Herregud vilket komplicerat, mystiskt, spränglärt bygge – och alldeles, alldeles underbart. Fullt av ordförklaringar och fakta, allt man kan önska. Eco var ju också professor i det hyperintellektuella ämnet semiotik (läran om tecken) och filosof. Dessutom, om ni inte visste det, en rolig nörd på populärkultur som James Bond och Sherlock Holmes. Det är väl därför hjälten i ”Rosens namn” heter William av Baskerville, dessutom spelades han av Sean Connory i filmen...
Eco var ett barn av kriget och mindes hur han och mamman fick fly upp i bergen till svält, kyla och ovisshet. Och därför en stor försvarare av Europas enighet och samhörighet. Hedersdoktor vid över 30 universitet i världen, författare av en rad böcker och en stor talare. Nu försvinner den generationen... de som VET vad Andra världskriget ställde till med.
Författaren Lars Gustafsson har skrivit ett fint efterord i min upplaga av ”Rosens namn”. Han påpekar att boken i grunden hyllar toleransen och belyser ”utopiernas totalitära lockelser”.
Han skriver: ”Inkvisationens fiende är toleransen. Om henne säger Eco att hon är Broder Humors tvillingsyster”. Se upp för enkla lösningar och humorlöshet! hälsar Eco.
Harper Lee är raka motsatsen, som person. Efter sin enorma romansuccé ”To kill av mockingbird” från 1960, ”Dödssynden” på svenska, drog hon sig tillbaka till sin småstad i amerikanska Södern och öppnade aldrig munnen offentligt. Jag tror inte alls hon ville se sitt första manus, ”Ställ ut en väktare”, utgivet, det som kom i somras. Andras ekonomiska intressen vann över hennes ålderdomssvaghet, är min övertygelse.
Så jag låter inte den smutsa ner ”Dödssynden”, en av mina favoritromaner alla kategorier.
Inte heller den är väldigt lätt. Men så rik! En helt ljuvlig barndomsskildring från rasmotsättningarnas Södern på 1930-talet att riktigt sjunka in i. Den är full av trådar och underbara formuleringar. Visst är anti-rasism grundtemat, ja! Det är väl känt. Och viktigast. Men här finns också en (vit) föraktad ”byfåne” som i romanen får bli en riktig människa. Precis som afro-amerikanerna. Här finns barnen Jem och Scout (vars mamma är död) som får leva Astrid Lindgrenskt fritt. Jag älskar flickan Scouts sköna sätt att betygssätta sin pappa: ”Jem och jag fann vår far tillfredsställande, han lekte med oss, läste högt för oss och behandlade oss med aktningsfull distans”.
Aktningsfullt. Lika människovärde.
Precis samma tema har ”Bröllopsresan” på Östgötateatern. Såg den i torsdags och blev djupt gripen av denna unika egna satsning, en dokumentärteater om tiggarna i Linköping. Håller med kritikerna, den är nog lite för lång och skulle vunnit på att strykas hårdare. Men det är en mycket mild invändning från min sida.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Nås på asa.christoffersson@corren.se.
