Tillbaka till 70-talet

Brasse Brännströms lattjolajbanlåda spelar en central roll i ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”.

Julkalendern -77: Fem myror ?r fler ?n fyra elefanter. Eva Remaeus Brasse Br?nnstr?m Magnus H?renstam Foto: Lars Wiklund/SVT Arkivnr: D370 Bilden får endast anv?ndas i programpresenterande sammanhang. Fotografens namn, Sveriges television samt programmets titel skall alltid anges.

Julkalendern -77: Fem myror ?r fler ?n fyra elefanter. Eva Remaeus Brasse Br?nnstr?m Magnus H?renstam Foto: Lars Wiklund/SVT Arkivnr: D370 Bilden får endast anv?ndas i programpresenterande sammanhang. Fotografens namn, Sveriges television samt programmets titel skall alltid anges.

Foto:

FILMSPANING2016-11-25 09:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jo, visst är det den! När Eddie Redmayne böjer sig över sin slitna skinnväska och hyssjar på alla de vilda djuren som bor därinne beter han sig precis som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, 70-talets mest älskade barnprogram.

Och det är skönt med något som känns bekant. För även om ”Fantastiska vidunder...” utspelar sig i samma värld av trollkarlar och mugglare som ”Harry Potter” är det mycket nytt som händer på väldigt kort tid, och det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Vem hinner till exempel begripa ordet ”andresalemare” när det svischar förbi i textremsan? ”Second salemers”, som de kallas på engelska, är en grupp frikyrkliga häxjägare. ”Salemer” syftar på orten Salem i Massachusetts – känd för häxprocesserna 1692, då 20 oskyldiga personer hängdes. Men den detaljen förklaras aldrig i den här filmen, som myllrar av människor, magi och lite för många datoranimerade monster.

Innan ”Fantastiska vidunder...” fick mig att tänka på Brasse tog ”Flykten till framtiden” med mig på en annan resa till 70-talet. Ulf Malmros film är nog det mest underhållande man kan se på bio just nu – rolig, romantisk, spännande och med massor av kärleksfullt återskapad tidsatmosfär. Året är 1973 när hjärtsjuke Svante råkar kliva på ett t-banetåg som tar honom till 2016, och förändrar hans liv.

Om du är den sorten som accepterar att tidsresor förändrar historien är detta en mycket njutbar film.

Tidsresan med t-banan för tankarna till Woody Allens ”Midnatt i Paris”, där Owen Wilson följer med i en gammal bil från nutidens Paris till det glada 20-talet. Där träffar han Marion Cotillard, som inget högre önskar än att resa tillbaka till La Belle Epoque. Alla längtar tillbaka till en annan tid, en annan svunnen epok som ter sig lite vackrare och lättbegripligare, så här på håll.

Och det för oss osökt till den här veckans stora filmpremiär: ”Allied”, också den med Marion Cotillard i den kvinnliga huvudrollen. Den utspelar sig i en tid som är paradoxalt trygg och bekant, bara för att vi sett den på film så många gånger: Andra världskriget.

”Allied” är förmodligen ingen nyskapande film, men den ser väldigt attraktivt ut i sin uppenbara längtan tillbaka till en tid som filmhistorien älskat så mycket. Ja, den börjar till och med på en plats som ÄR filmhistoria: i Casablanca.