Komplex konst både kräver och ger

Konstnärer: Roxy Farhat, Silje Figenshou Thorensen, Carola Grahn, Sasha Huber, Sofia Hultin, Ingela Ihrman, Martin Karlsson Tebus, David Larsson, Elin Magnusson, Mykola Rydnyi, This is Sweden, Mattias Åkesson.

Curator: Susanne Ewerlöf

Utställningen pågår 23 maj – 9 augusti

Passagens stora sommarutställning är en komplex och avancerad utställning. Den handlar om kulturarv, minne och identitet. Hur påverkar historien människor? Hur blir vi dem vi är? Den fristående curatorn Susanne Ewerlöf har valt tolv olika konstnärer som på olika sätt undersöker och gestaltar dessa angelägna frågeställningar.

Redan innanför entrén blir man påtagligt påmind om aktualiteten. På en video av Mykola Rydnyi ser man hur monumentala skulpturer rivs i Ukraina. Ofrånkomligt hoppar tankarna blixtsnabbt till terrorarmén IS förstörelse av kulturminnen från tiden före islam. Kommer IS att helt förstöra världsarvet, den antika ökenstaden Palmyra i Syrien?

Maktmissbruk och kampen för mänskliga rättigheter har ofta lett till ond, bråd död. Sascha Huber har gjort ett drygt 30-tal porträtt på människor som dödats. Hennes arbetsmetod är kongenial med temat. Via en kompressordriven häftpistol har hon skjutit fast stiften till porträtten i stället för att teckna på vanligt sätt. Verket heter ”Shooting Stars.”

Designgruppen This is Sweden har påbörjat ett stort väggbaserat fotomontage. Publiken kan interagera och bygga vidare på verket genom att formulera svar på frågor om till exempel svenskhet och identitet. Gruppen finns också representerad i Gamla Linköping liksom Inger Ihrmans panflöjter i Örtagården.

Ytterligare två konstnärer agerar utanför konsthallen. På Lilla torget har Elin Magnusson uppfört en talarstol i trä mittemot ett vakttorn. Friheten bevakas och kan beskjutas. Den tredje platsen är Stadsbiblioteket med en filmad performance av Sofia Hultin från vernissagen.

Ett par andra videoverk finns också i Passagen. Starkt intryck gör Mattias Åkessons filmning av en syrisk flyktingorkester i Sverige som spelar Beethovens 9:a ”An die Freunde” (Song of Joy). Men sina trummor och speciella stränginstrument spelar de oerhört snabbt och intensivt utifrån sin egen kulturella bakgrund.

Ja, det finns mycket att se, uppleva och reflektera kring denna intressanta och genomtänkta utställning. Det verkar som om politik och skärande samhällsfrågor åter tar plats på olika konstscener.

Men det finns också sedvanliga problem men den här typen av mera konceptuella och intellektuella utställningar. De kräver att besökarna tar sig tid att läsa texter och att konstpedagogiken är offensiv och generös. Man förstår inte alltid problemställningarna enbart genom att titta sig omkring. Utställningen tar sin tid. Å andra sidan ger den mycket i utbyte och fördjupning kring människoblivandet. Historia och nutid är ögon, armar, händer och minnen i samma kropp.