Marcus Mårtenson, Oskar Nilsson, Roland Persson, Tilda Lovell, Tova Mozard, Yngve Rådberg
Linköpings konsthall
Pågår till 27 september
Ja, det var ju muntert. Döden och förgängelsen som uppstart på säsongen i Passagen. Inget populistiskt och insmickrande tema precis. Skam den som blyges. En rå, fysisk och mäktig utställning. Motstånd och reflektion kring det för oss alla lika: rummet och tiden mellan liv och död.
Konsthistorien är bräddfylld med bilder på detta ödestema, inte minst de kristna kyrkorna sedan medeltiden med himmel, helvete, död och lidandets mystik. 1600-talets vanitassymboler och 1800-talets romantik var två andra ”storhetstider” i genren. Under 1900-talet med modernismen och två världskrig blev det för mycket död och mera färg och form som kontrast. På 2000-talet har återkomsten skett med bleka dödens minut.
Konstnärerna i Passagens egenproducerade utställning har valts och bjudits in utifrån olika aspekter kring den övergripande idén. Det handlar inte om ett frosseri och besatthet av döden i sig, utan mera om ett sätt att förstå, att gestalta något svårt och oundvikligt. Ibland sker det med humorns hjälp som i Marcus Mårtensons pastellmålningar på trä. Som barn bodde hand åtta år i USA och påverkades mycket av alla ”cartoons”, serietidningar och popkonst. Hans målningar i olika formationer täcker en hel vägg och man blir uppiggad av de vitala och färgglada energierna, skeletten till trots.
Humor finns också i Oskar Nilssons expressiva och surrealistiskt målningar med fyndiga titlar som ”Homework (small Nietxsche)” och ”Salong Existentielle”.
Om man vill kyla ner sig något, kan man ju begrunda Roland Perssons makabra och lemlästade manskropp, som fåglar hackar på, en Birdman. Eller den sista hästen på jorden som fått stödbandage och andra medel för att hålla ihop. 1600-talets barockmåleri och Caravaggios starka skildringar kan ses som referenser, kanske mera än dagens terrorbombningar.
Tilda Lovells installationer med tält, stubbar, djur-människoskelett kan ses som cirkulära skeenden av födelse, liv, död, ibland absurt vackert, ibland grymt. Tova Mozards foton innehåller spännande laddningar, stunder strax innan något kommer att brisera, lösas upp eller gå sönder. Och filmen om mannen som gräver sin grav samtidigt som han berättar om sitt liv, kunde påminna om dödgrävare i Shakespeares ”Hamlet”.
Yngve Rådbergs monumentala och grandiosa målningar har något apokalyptiskt och visionärt över sig som i storslagna science-fictionfilmer. Notera figurerna längst ner till höger i bilden av staden, floden och rökdimman. En liten blinkning åt Caspar David Friedrichs kända målning från 1818 med en man på en klippkant i förgrunden som blickar ut över ett hav av outgrundlig dimma.
Vid första anblicken kan utställningen kanske upplevas tung, mörk eller burlesk mitt under augustisolens varma återkomst. Men ju längre man umgås med den stora mängden konstverk, drygt 60, så infinner sig ett lugnare tilltal. Konstnärerna börjar prata med oss. Ja, jo, det är ju så. Födelse, liv, kärlek och död är ju faktiskt vårt gemensamma öde här på jorden. Precis som konstnären Marja-leena Sillanpää lakoniskt kallar ett av sina konceptverk: ”Alla lever alla dör”.
Vi lever minst sagt i en paradoxal tid. Parallellt med massmediernas tsunamifloder av döds- och våldsskildringar har vår vardagskultur i den rika västvärlden motat bort tankarna på döden. Konstnärerna på den här utställningen har modet och förmågan att ge oss sina personliga bilder av det vi inte vill se.