Crusellhallen i Linköping
16 december
När artister med särdeles hög status ger konserter får publiken en speciell roll och betydelse; ofta är det trogna anhängare – för att inte säga tillbedjare – som har varit på många konserter tidigare, äger alla skivor och kan alla sångtexter. Det blir lika mycket ritual som konsert, och artisten kan i princip inta scenen på vilket sätt som helst, eftersom segern är vunnen redan i förväg.
Lundell tillhör definitivt den skaran! Därmed inte sagt att han inte var värd jublet på onsdagskvällen, tvärtom gjorde han pålitligt sitt jobb under två och en halv timmes konsert. Slitenhet har angetts som orsak till det avsked som turnén utgör, men den märktes inte så mycket. Lite grinig och onyanserad kämpade han på och fick säkert kraftöverföring från sitt band, inte minst från den energiska motorn och trumslagaren Andreas Dahlbäck vars rörelsemönster var i klass med kollegan The Animal i Mupparna.
Lundell har ju en enorm repertoar att välja låtar från. Jag tror att han denna gång medvetet ville tillmötesgå sin publiks preferenser och önskemål, dock lyste flera av de allra bredast folkliga numren med sin frånvaro. Bandet stod på för fullt redan i inledningens ”Hungerdepartementet” och ”På den andra sidan”, och även om ljudet i sig självt var balanserat och bra så var det alldeles för starkt.
Det gick ut över orden och innehållet, något som blev värre av att Lundells sångstil ju är lite sluddrande. Så onödigt! En så hörvärd text som ”Är vi lyckliga nu?” försvann alldeles. Det gör kanske inte så mycket om man tillhör den frälsta skaran som sjunger med i allt hela tiden, men jag kan inte låtarna på det sättet.
Jag tänker i stället så här: när texterna – som väl ändå är Lundells adelsmärke - försvinner från hans alster blir det inte så mycket kvar, eftersom sången till stor del består av halvprat och rop på samma toner. Utan det betydelsebärande innehållet blir många låtar entoniga och stöpta i samma form.
Någonstans i mitten kom ett helt sjok med mer lågstämda ballader, och eftersom texterna då kunde uppfattas var det en befriande avdelning. När rockaren Lundell bytte sin elektriska gitarr mot en akustisk visade bland annat ”Senare år”, ”Danielas hus” (som möttes av jubel) och ”Maranita” vilken poet karln är – och det visste vi ju.
Vid ett av de lätt räknade mellansnacken band Lundell samman den 20 år gamla ”Gruva” med dagens flyktingsituation – tungt! Annars sa han inte mycket. Men ett kort ”God Jul” inkluderade han trots allt i sin väl valda avslutning med ”Snart kommer änglarna att landa”.
Avskedsturné? Vi får väl se . . .