Dirigent: Jörgen Ralphsson
Domkyrkans Kammarkör, Domkyrkokören Accentus, Domkyrkans Kammarorkester, kapellmästare: Torbjörn Köhl. Solister: Susanna Stern, sopran och Staffan Liljas, baryton.
Linköpings domkyrka 1/11
Johannes Brahms personliga tolkning och gestaltning av döden i våra liv, hör till de verk som kan beröra många och väcka djupa känslor och reflektioner. Här finns en enkelhet och ett universellt tilltal som jag tror många kan ta till sig, både i text och musik.
Många hade också sökt sig till Domkyrkan denna söndagkväll i Allhelgonatid. Ett närapå fullsatt kyrkorum bidrog till upplevelsen av både mäktighet och mänsklighet.
Mäktig var också kören som gav Jörgen Ralphsson ett kraftfullt instrument att nyansera uttrycket och klangen. Det här är framförallt ett körverk. Orkestern understöder sången och solisterna kommer in som en glimrande förlängning.
Allt startade i mörka men lugna klanger. Det var en mild känsla av ödmjukhet och värme som spred sig genom första satsen. Brahms formulerar förtröstan och ljus. Tolkningen förmedlade detta fint.
I andra satsen växer dramatiken men det är ändå återhållet och jordnära i en lugn, gående rytm. Det var stadigt spelat och väl balanserat mellan orkester, slagverk och röster.
När det mynnade ut i glädje och lovsång hängde orkestern knappt med i sångarnas energi och kraft. Allt var som en stor böljande rörelse av klang, där Ralphssons konsekventa slag ibland låg lite före det stora ljudet.
Barytonsolisten kommer in i tredje satsen som den enskilda människans röst i vånda. Staffan Liljas sjöng med distinkt röst som bar fram väl över klangmassan. Någonstans blev den svåra kyrkoakustiken orsak till lite låg intonation. Men i stort var hans sång övertygande och engagerande.
I mitten av verket kommer en sats som öppnar en annan dörr där det nästan blir som visa eller vals. Här fanns i tretakten en skön känsla med ett gungande sväng som var både ljuvt och livgivande.
Susanna Stern gjorde den femte satsen till en stark upplevelse av klarhet. Hennes sång hade fin riktning och hon kändes mycket närvarande. I det moderstema som texten här förmedlar är vi nog som närmast kompositören. Det är innerligt och avskalat. Detta var programmets höjdpunkt för mig.
Med en intensiv och kraftfull sjätte sats där kör och barytonsolist tävlade om att lovsjunga ut mysteriet i uppståndelsen, övergår en plötsligt sträng fyrstämmig kanon i avslutningens milda bön; där både text och ton återknyter till starten. Kretsen är sluten. Livet går vidare.
