Stadsfesten, Kungsträdgården, Linköping lördag 22 augusti
Det är inte tu talt om att Måns Zelmerlöw var Stadsfestens huvudnummer alla kategorier. Lördagskvällens konsert fyllde Kungsträdgården bortom bristningsgränsen och Eurovisionsvinnaren Måns sken som en sol.
Men låt oss ta lördagskvällens konsertevenemang från sin början. Två timmar före Måns uppträder Isabel Sandblom, alias Syster Sol, på samma scen. Reggaerytmer och sång där stroferna blandar in engelska uttryck och texterna ofta slåss för kärlek eller mot orättvisa karaktäriserar något av hennes musik.
Ackompanjerad av Kichingas band framför Isabel energiskt låtar från genombrott till senaste skivan. Hon rör sig med stora gester och rytmfångande dansrörelser, visar sin repertoarmässiga bredd när det gäller sång och levererar mellansnack som vill sprida budskap. Publiken längst fram gungar villigt med, svarar på strofer och kan varje textrad i ”Kärleksrevolt”.
Men även om ganska många har hittat till Kungsträdgården, som fullständigt badar i sol, känns det lite glest i publikhavet. Det där sista kommer dock att ändra sig.
Läs mer: Så var lördagen på Stadsfesten
Klockan tjugoett, ganska exakt, äntrar Måns Zelmerlöw scenen. Förmodat för första gången i Stadsfestens historia får inte alla som vill se plats och det är inte helt lätt att avancera fram mot scenen när folk nu trängs på ett helt annat sätt. Solen har gått ner och augustikvällen levererar värme och lite mygg. Och så Måns förstås.
Zelmerlöw har, i likhet med Syster Sol, ett scenspråk som handlar om yviga rörelser, om än med en inbyggd ryckighet. Jag har ibland tyckt att Måns – ja, det här är inte min första Zelmerlöwkonsert – saknat lite av trovärdighet när den välartade pojklooken vill skapa en rockstjärneaura, men ikväll rör han sig som en kamelont mellan musikstilar och övertygar i varje.
Han fullständigt osar av professionalism. Gamla nummer har fått en vassare prägel, Måns lever ut i förlängda versioner, och vågar koppla in allsång och en Oskar Linnros-låt när han själv får feeling. Och garanterat roligast är just Måns tolkning av ”En kväll i juni” med simultantolk till Google-translate-liknande engelska.
Även om Zelmerlöw huvudsakligen lutar sig mot säkra kort – och gör så från hela sin karriär – är det nog bara att konstatera att han är där i brytpunkten mellan att behöva sjunga låtar som folk kan, och att mötas av jubel oavsett vad han framför. Men med det sagt, når glädjeropen alla höjder när extranumret och Eurovisionvinsten ”Heroes” avslutar kvällen.
Och vilken kväll det blev. Tack, Syster Sol och Måns! Tack, vädergudar! Och tack, Linköping!
