Jag har varit på många av Da Capos julkonserter, de har alltid hållit hög kvalitet – men frågan är om inte årets upplaga tar priset. Här fanns mycket att njuta av, på flera sätt.
Till exempel flera för mig nya julsånger, fina sådana som väl försvarar sin plats bland klassikerna. De sistnämnda hördes förvisso också och då i fräscha arrangemang, flera säkert gjorda av körens husarrangör Henrik Bergion.
Bland allt välljud fanns också mycket att titta på. I första avdelningen byttes utstyrslar och accessoarer mellan varje sång, även en sådan detalj måste vara väl inövad. I ett av de första numren ”Konditori Förgätmigej” var alla skrudade som caféservitriser. Den gammaldags kondismiljön som byggdes upp utgjorde sedan en fond i vilken små tablåer spelades upp. Dessa och ett snyggt bildspel såg till att klädbyten och pauser mellan sångerna inte blev longörer.
Det som gjorde störst intryck var dock inte de höga hattarna, de glittrande topparna eller den väl avvägda koreografin – det var istället att allt detta ”utom-musikaliska” sköttes med bibehållen koncentration, vokal precision och dynamik. Väldigt säkert och bra gjort, helt enkelt!
Stevie Wonders ”I wish” lät kanonbra, de många a cappella-framförandena likaså. För att inte tala om andra delens luciaprogram – det finns ingen som gör det bättre! Så vackert och genomtänkt in i minsta detalj.
Bergions trio svängde på ett tryggt och stabilt sätt, och Sibelius ”Julvisa” klingade varmt i händerna på blåsarna. Även förstärkningen, ljudanläggningen och hanterandet av dem bidrog till upplevelsen.
