Medverkande: Staffan Mårtensson, klarinett, Östgöta blåsarsymfoniker, dirigent Cathtrine Winnes.
Musik av Jean Sibelius och Carl Nielsen
Crusellhallen 22 oktober 2015
Med inledningsstycket, Sibelius Preludio, satte Cathrine Winnes nivån för den här konserten med de två 150-årsjubilarerande tonsättarna. Liksom Finlandia tillhör den här musiken Sibelius patriotiska repertoar och orkestern spelade med patos – en behärskad, varm och mäktig blåsarklang. Winnes generösa dirigering plockar verkligen fram stor dynamik och fin precision.
Cathtrine Winnes, Staffan Mårtensson, Dan Larsson, Östgöta blåsarsymfoniker – vilken combo! Blåsarsymfonikernas konsertmästare Dan Larsson hade gjort en genial instrumentation av Nielsens klarinettkonsert för orkestern. Originalbesättningen är stråkar, två fagotter, två horn och virveltrumma. Mårtensson spelade som väntat den virtuosa musiken elegant och tog ut svängarna rejält i dynamik och tempo i de långa kadenserna.
Konserten är komponerad 1928 och är sannerligen ett innehållsrikt och märkligt verk, fullt av infall och överraskningar – långt före sin tid. Fagotter och horn spelade utsökt vackert med stor precision och Olle Bohms spel på virveltrumman var nog precis så subtilt som Nielsen tänkt sig, ”Den lilla trumman ska vara den minsta möjliga och med den ljusaste klangen” står det i partituret. Imponerande instrumenterat och imponerande spelat!
Helios-Ouvertyren komponerades 1903 i Aten där Nielsen arbetade i ett rum med utsikt över Egeiska havet. Det är ett bländande vackert stycke som beskriver solens vandring från uppgång till nedgång. Musiken tillägnar han tonsättaren Julius Röntgen och skriver i partituret ””Stillhet och mörker – så stiger solen under fröjdefull lovsång – vandrar sin gyllene väg – sänker sig i det tysta havet.” Winnes manar ånyo fram en transparent och bländande vacker klang.
Med Sibelius "Valse triste" visar blåsarsymfonikerna åter att det går utmärkt att arrangera musik, som i original domineras av stråkar, för symfonisk blåsorkester – åtminstone för en orkester på den här nivån med en sensibel och precis dirigent. Tyvärr stördes både "Helios" och "Valse triste" av en envist pipande hörapparat bland publiken. (Varför sa ingen som satt i närheten till?)
Konserten avslutades stilenligt med "Finlandia", ett verk som passar blåsarsymfonikerna som hand i handske och där Winnes åter visade att hon är helt rätt dirigent för den här orkestern. Jag har aldrig tidigare njutit så av en konsert med Blåsarsymfonikerna.
Detta var en Cruselldag och vi fick träffa Crusellstipendiaten Emil Eliasson, en synnerligen ung, begåvad, sympatisk och värdig mottagare av stipendiet. Vi som kom lite tidigt fick också se tonsättaren Sven Hagvils spännande filmprojekt tillsammans med konstnären Lars Hoffsten och klarinettisten Dan Larsson. Håll ögonen öppna! Det är ett mycket intressant allkonstverk.
