Björn Ranelid och hans fru Margareta juldekorerar sin lägenhet när jag ringer upp. Tidningen Kvällsposten ska snart komma dit och spela in en julkalender där Björn Ranelid ska läsa upp 24 improviserade texter fram till julafton. Han har som vanligt ett fullspäckat schema: dagen innan var han på prisutdelning i Berwaldhallen i Stockholm, i somras färdigställde han två böcker och en vanlig vecka gör han två till tre föreläsningar. Häromdagen släpptes boken "Vem ylade osten" – ett samarbete med mobiltelefonspelet Ruzzle där Björn Ranelid utmanat 219 motståndare i vad som kan beskrivas som en digital variant av korsordstidningsklassikern "ordsök". Björn valde ut ett ord från varje motståndare för att beskriva det på det sätt som nästan bara han kan.

– Jag valde till exempel ordet "ram". Det är ju både en begränsning för en tavla men ram är dessutom foten på en björn. Man kan falla ur ramarna, man kan vara innanför ramarna. Jag försökte göra något spännande av varje ord och visa på mångsidigheten i språket, säger Björn Ranelid.

I lägenheten blir hunden Kalle orolig och börjar skälla. Björn lugnar honom innan han fortsätter att prata om språk.

– Det är människans främsta uppfinning, ordet och språket. Även inom matematik och fysik måste man använda ord. Ordet väger ingenting men är viktigare än någonting annat.

Han är minst sagt orolig för ungdomars språkbruk idag och kallar det till och med för en nationell tragedi. Till de som kallar honom språkpolis svarar han istället att han är språkälskare.

– Jag vill ta ansvar för det språk vi lämnar efter oss, då kan man inte skriva ”typ” i varannan mening. Då förstår ingen vad man menar.

Han fortsätter:

– Jag förstår aldrig varför det felaktiga alltid segrar. Folk frågar mig ”Vart bor du?”, sådana frågor svarar jag inte på – ”Var bor du?” heter det.

Stor bokstav mitt i en mening, oförmåga att skilja på "de" och "dem", "liksom" i var och varannan mening och särskrivningar. Listan på vad Björn Ranelid kallar ett språkligt förfall och förflackning är lång.

Hur råder man bot på detta?

– Med enkla medel. Föräldrar och skolan har ansvar att ge barnen ett språk och en handstil. Utan handstil kommer man inte undan på en bank till exempel, då kan du komma där med dina papegojläten och sitta där och duplicera och kopiera en annan namnteckning. Dina händer, din fingerblomma och din själ segrar i alla världens banker.

Om två timmar kommer Kvällsposten. Björn Ranelid berättar att han har blivit vigselförrättare. Han beskriver hur Margareta gör en grimas när han säger att han bokat in nio vigslar till nästa år. Med andra ord: han har bundit upp sig för nio lördagar.

– Jag vågar säga att jag är Sveriges mest efterfrågade vigselförrättare. Det är kanske inte så roligt att veta om, men så är det.

Utöver vigslarna gör han alltså runt 150 föreläsningar per år. Ett av stoppen är bok- och berättarmässan Tellus i Linköping i december.

Vad ska du tala om då?

– Jag ska prata om humaniora, om fotboll och om språkets barbariska frihet och skönhet. Och så ska jag säga några ord om Jussi Björling.

Samtalet fortsätter tillbaka till ungdomarnas brist på handstil och glider in på artificiell intelligens, något Björn inte vill kännas vid.

– Den främsta datorn i världen kan inte skriva din namnteckning. Världens främsta dator har aldrig varit förälskad, aldrig skrattat, aldrig gråtit, aldrig drömt, aldrig längtat, aldrig sjungit. Världens bästa dator är kroniskt efterbliven i allt det där. Det måste man tala om för barn och ungdomar i dag som lär sig att det finns något som heter ”artificiell intelligens”. Jag bara skrattar.

Det är dags att värma upp inför julkalenderinspelningen. Betoning, tempo och julgranskulor måste sitta på plats. Innan vi säger hej då lägger han till en sak till:

– Det räcker att jag säger en mening till dig så förstår du vad jag ska prata om: Ingen har fått nobelpriset i tystnad. Den du, den är jag ensam om i Sverige. Den har du aldrig hört förut.