Det är andra gången José González och The String Theory sätter sig i turnébussen tillsammans. 2011 spelade man i närmare 20 europeiska städer. Nu har repertoaren utökats med musik från González senaste soloskiva ”Vestiges & claws”, som kom för två år sedan.
– De har gjort nya arr på sex eller sju av låtarna från den. Det känns väldigt spännande. Och nytt, säger han på telefon från hemstaden Göteborg.
The String Theory gillar att nosa längs gränserna för nutida klassisk musik och pop. Orkestern består av ungefär 20 personer och förutom klassiska instrument som stråkar, blås och piano använder man även olika hembyggen.
– Några är stränginstrument, det låter lite som pedal steel, fast mer hemmagjort. En av percussionkillarna har också gjort en slags mask han sjunger i och har effekter på, säger José González.
I början av samarbetet höll han medvetet en låg profil.
– När vi repade hade jag väl några synpunkter, men i huvudsak såg jag det som The String Theorys projekt, med deras stil och integritet. Jag lade mig i så lite som möjligt. Efterhand har jag tyckt till lite mer. När jag var i Berlin och repade med rytmsektionen nyligen så påminde det mer om ett band som spelar tillsammans. Vi försöker få den att låta tajt innan vi blandar in resten av orkestern, säger han.
I en intervju i magasinet Filter i början av 2015 berättade José González om sina psykiska problem. Numera mår han bra, men i perioder har han bland annat drabbats av svår ångest, ofta utlöst av stress och brist på sömn.
– Reaktionerna på intervjun var bra. Folk hörde av sig på nätet om sina, eller någon bekants, problem. De gillade att en halvkändis som jag tog upp det. Tajmingen var däremot inte så bra. Artikeln kom ungefär samtidigt som ”Vestiges & claws, som jag kände mig väldigt stolt över, och den tog fokus från musiken. Det var lite synd.
Hur går det med löpningen?
– Ganska bra. Jag springer två–tre gånger i veckan och skäms nästan över hur bra det funkar, hur man kan påverka psyket genom att röra på kroppen. Oftast springer jag i skogen, eftersom jag har en idé om att det är extra effektivt med varierad mark och skiftande synintryck. Då kommer kroppen verkligen ur sina rutiner.
En annan anledning till att han gärna snör på sig löpskorna är ljudböckerna han brukar ha i lurarna.
– Just nu lyssnar jag Stephens Pinkers ”Better angels of our nature”, som handlar om våldets historia och hur det har minskat från århundrade till århundrade, från decennium till decennium. Men det har man ju svårt att tro på när man kollar nyheterna.
Var finns din största publik i dag?
– Jag brukar säga att jag är jämnliten överallt. Jag har inga listlåtar, men kan ändå turnera och fylla konsertlokaler som tar 1000–2000 personer. Jag har precis kommit tillbaka från en Asienturné, och vid en gratisspelning i Hanoi kom det några tusen personer som verkade känna till mig, trots att jag inte varit där förut och att inget skivbolag jobbat för mig.
Han har dubbla känslor inför sitt kändisskap, men trivs numera som artist. För att undvika enformigheten under långa soloturnéer har han tränat upp sitt gitarrspel och kan variera sina låtar mera. Att spela i olika konstellationer ger också variation,
– Nu mår jag verkligen bra i artisteriet. Samtidigt har jag alltid känt att jag inte är en entertainer – jag är inte Robbie Williams – och det fungerar ju så länge publiken tycker att det är okej. Det blir en krock om den börjar förvänta sig mer. Jag är en artist som levererar musik, inte nödvändigtvis mellansnack.
