Det var ett omväxlande program som bjöds av Norrköpingsorkestern, med tillgänglig och melodisk musik. Den gästande dirigenten Antony Hermus gjorde ett fint jobb med att mejsla ut speciella karaktärer i respektive komposition; tonsättarnas personligheter framträdde med önskvärd tydlighet.
Orkesterns klangbild var transparent. Detaljer lyftes och fina nyanser förmedlades i spelet. Tolkningarna var engagerade, temperamentsfulla och energiska.
Inledande Danser från Galanta av ungerske Zoltan Kodaly var exempel på folkmelodi och folkdansinspirerad rytm. Som ofta hos Kodaly fanns denna folkliga färg som grund för ett sedan utbroderat och avancerat orkesterspråk.
Det var målerisk musik med breda drag. Stora kontraster mellan vemodiga, sentimentala avsnitt och tung, rytmisk dramatik. Ganska lättsamt som helhet men en fin konsertöppnare.
Violinkonserten av svenska Amanda Maier-Röntgen (1853-1894) var affischnamnet för kvällen, med en av orkesterns tidigare konsertmästare i solistrollen. Detta är egentligen ingen hel konsert utan ett stycke i en sats på 17 minuter.
Det har inte spelats många gånger sedan uruppförandet 1876. Det är väl alltid angeläget att lyfta fram kvinnliga tonsättare, som ofta är bortglömda. Kompositionen som sådan var väl ganska anonym i stilen med drag av den tyska romantiken. Men det var väl orkestrerat och en fin balans mellan solist och orkester. Solostämman ställde höga krav på teknik och musikalitet. Claudia Bonfiglioli gjorde en mycket behärskad och elegant tolkning.
Den avslutande 8:e symfonin av Dvorak, blev en praktfull ljudupplevelse. Det här är ett verk med ett uttryck av en stark och särpräglad musikpersonlighet. Det är på många sätt enkelt och nästan naivt i sina melodier. Men det är samtidigt en väl genomkomponerad symfoni enligt traditionen.
Här var dirigent Hermus i sitt esse. Han tog ut svängarna i både tempo och dynamiska kontraster.