Treårige Alan Kurdi kom till slut upp ur vattnet. Fotot av den lille syriske killens kropp uppspolad på en strand vid Egeiska havet i september 2015 utlöste stor empati och välvilja, speciellt i Sverige. Civilsamhället mobiliserade medan statsminister Stefan stod på Medborgarplatsen i Stockholm och talade om ett ”Europa utan murar”. Samtliga politiska partier, nästan, stämde in. SJ fyllde tomma tåg med flyktingar och lät alla behövande åka utan biljett.
I november, medan ett politiskt partis opinionssiffror sköt i höjden, hade nästan alla andra partier bytt fot. Två månader tidigare var det flyktingarna som behövde rum för att andas, i betydelsen överleva. Nu stod arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i Riksdagen och motiverade murar och massiva polisinsatser med att svenskarna behövde just ”andrum”. Nu var det inte treårige Alan och hans lekkamrater utan vi svenskar som skulle räddas.
”Andrum” (Norstedts) är den unge advokaten Viktor Bankes litterära debut. Boken försöker förstå och beskriva den fokusförskjutning som följde på den ökade flyktingströmmen. Banke låter berättarperspektivet ständigt skifta mellan sakliga analyser av den svenska flyktingpolitiken och hans egna känslosamma möten och frustrerande förhandlingar i Migrationsdomstolen. Vi får till och med följa hur verkets ombud hånar flyktingar och spelar ut ”häxprocess-kortet”: ”om du har haft råd och hjälp med att fly kan du väl egentligen inte ha varit så pass hotad som du påstår”?
Banke lyckas med bedriften att beskriva hur det känns att vara flykting i Sverige. Han sätter även in flyktingpolitiken i ett historiskt perspektiv. Vår självbild framhåller gärna humanismen, våra 90-konton. Mönstret är otvetydigt: det som styr vår flykting- och invandringspolitik sedan 150 år tillbaka är behovet av arbetskraft eller rädslan för att någon ickesvensk ska ta jobbet för någon som redan invandrat.
Nu är det 2017 och statsminister Löfven har trumfat igenom en av EU:s strängaste asyllagstiftningar med stor majoritet. Kanske var det en förtäckt ”tribute” att just andre vice talmannen Björn Söder, han som hävdat att judar inte är svenskar, fick hålla i klubban när beslutat togs. Han slog, det sa pang och hans Sverigedemokratiska partikollegor reste sig upp och applåderade.
I somras hävdade en opinionsundersökning att en majoritet av svenskarna vill ta emot fler flyktingar. Samtidigt betalar vi varje dag miljontals kronor för långtidsupphandlade flyktingförläggningar som står tomma. Så på sätt och spelar det ingen roll att Alan Kurdi faktiskt inte kom längre än Egeiska havet. I augusti 2017 hade han ändå inte varit välkommen till Sverige.