Rosa scenografi och en massa ballonger. Hanna Hedlund springer runt bland publiken redan innan föreställningen börjat. Ett utsålt Flygeln i Norrköping är sedan helt med på noterna när Pernilla ska "överraskas" med fest.
– Lätt underhållning är inte alltid så lätt, säger hon själv en bit in, under ett lugnare nummer vid pianot. Då har hon – i glittrig festblåsa – hunnit äntra Christina Schollins jättevagina, träffat andra schlagerdrottningar och imponerat i flera sång- och dansnummer med medskådespelarna.
The Rembrandts "I'll be there for you" (Friendslåten), "Hopelessly Devoted to You" och andra Grease-låtar får nya texter och blandas med både nostalgi och fantasi.
Hanna Hedlund är grym som Carola och oväntade karaktärer som Leif G.W. Persson dyker upp när man minst anar det.
Skärmen i mitten av scenen används intelligent som kreativ redovisning av kuriosa från karriären. Tidningsrubriker och filmklipp, såväl gamla som nyinspelade för showen, tillför fler miljöer och en djupare klangbotten.
Sa jag djupare? Jo, det här är fortfarande ytterst lättsamt – men visar artistens breda repertoar på ett både värdigt och roligt sätt.
Självdistansen gör det kul för både inbitna fans och skeptiker (typ undertecknad, som i 90-talets barndom mest tyckte "Nicke & Nilla" var irriterande). Jag kan faktiskt inte föreställa mig en festligare sammanfattning av fenomenet Pernilla Wahlgren.