Publiken sitter knäpptysta. All fokus ligger på bandet på scen. Lars-Emil Öjebergets dragspels klarröda insida pulserar mjukt i takt med Johannes Geworkian-Hellmans vevlira. Symbio spelar en folkmusik som nyfiket smakar på andra genres egenskaper, resultatet blir drömskt säregen.
– Vilken bra konsert, jag blev helt trollbunden. Nästa band att tagga inför är Triakel, säger Lovisa Lindgren.
Hon och vännen Carolina Lundahl har besökt festivalen i flera år.
– Man kommer hit för den grymma musiken och för att alla är så vänliga, säger Carolina.
Linköping folkmusikfestival bjöd i helgen på ett späckat program på tre scener, varav två med dansgolv. Innanför Kårhuset kollektivets väggar sjöd det av liv, hela tidens skapades det spontana band genom att besökarna själva började spela.
– Man tar ju inte med sig elgitarren och ställer sig och jammar under en Iron Maidenkonsert, men här är det inga konstigheter, säger Tomas Öhberg.
Kompisen Torbjörn Lundberg ger en snabblektion i hur en nyckelharpa fungerar och beskriver det fina i att de många strängarna ljudar genom varandra.
– Grejen med den här festivalen är att besökarna är en stor del av upplevelsen. Igår kväll efter att festivalen stängde vid klockan tre stod jag kvar utanför i två timmar och lirade med folk jag aldrig träffat förut, berättar Torbjörn.
Efter sin spelning passade Lars-Emil Öjeberget och Johannes Geworkian-Hellman på att varva ned i festivalens restaurangdel.
– Symbio är verkligen vårt hjärteprojekt, vi skriver all musik själva, säger Johannes.
Gruppen vann priset som årets nykomling på Folk- och Världsmusikgalan 2016 och har hyllats i Sverige såväl som internationellt. Med dagens spelning kickade de igång sin första Sverigeturné.
– Vår musik grundar sig i folkmusiken men vi tänjer på musiken så mycket vi kan. Vi lånar in basgångar från popen och influenser från tango, säger Lars-Emil.
Själva inspireras de av musik med personlighet och artister med en musik med nerv. En stor inspiration är finländska Maria Kalanemi. Johannes besökte Linköping folkmusikfestival första gången som 17-åring 2007 och har sedan dess uppträtt flera gånger.
– Det är en fin festival, som folkmusiker längtar man efter något att göra under hösten. Här upplever jag också att det finns ett nytt garde av unga musiker vilket är kul, säger han.
I Danshallen går det undan. Vid den här scenen får sittplatserna stå tillbaka till förmån för dansen. Dansstilarna skiljer sig i samklang med musiken som spelas såväl som vilken typ av dans som paren föredrar. Utanför scenen vid ett berg av skor står Birgitt Stenberg.
– Skorna jag säljer passar de flesta danser. Här dansas det med folkdanser som olika slag av polka, förklarar hon.
– Det bästa med de här skorna är att de har lädersula, flikar Katarina Hammarström in.
– Jag behöver nya skor för jag har dansat slut på mina gamla, säger hon och skrattar.
Framåt kvällen var det så äntligen dags för Triakel att gå på scen, ett band som var ett av festivalens större namn. Sångerskan Emma Härdelins röst fick många i publiken att vända sig till närmaste stolgranne och le. Tänk att visor så gamla som från 1700-talet fortfarande har en kraft som drabbar åhörarna. Och även om scenen inte direkt är byggd för att dansas i, så utbröt spontandans på sidorna.
