Den där Ernst. Ja, vad är det som gör att en två meter lång floskelspruta trollbinder oss med sin omåttliga inredning och sitt matfrosseri. Jag är en ganska sen adopter när det gäller fenomenet Ernst Kirchsteiger. Nu älskar jag mänskan och sörjer att årets "Sommar med Ernst" tog farväl i torsdags.
Faktiskt mot alla odds. Jag tycker att man ska gestalta, inte skriva på näsan. Ernst skriver oss på näsan precis hela tiden. Istället för att låta oss själva se att sovrummet med himmelssängen blev mysigt så vältrar han sig i sina favorituttryck "hur fint som helst", "jag är så nöjd", "magiskt" och "härligt". Och som om inte det vore nog så drabbas snickarna ständigt av samma superlativsjuka och talar om hur fint allt blir. Så fint så fint. Så härligt så härligt.
Det borde vara spyvarning.
Har ni tänkt på alla kuddar som ständigt breder ut sig, alla pryttlar som marscherar in – får man ens plats att sitta bland allt myselipys. Och vem ska städa? Än värre: Varför finns det så anmärkningsvärt få kvinnor i Ernsts program? En kvinnlig plåtslagare i tre minuter väger ju knappast upp alla "hej grabbar", "nu ska grabbarna gräva ur här" och "grabbarna har byggt en vägg".
Så varför älskar jag (och många andra) detta paket av överdrifter, grabbar och mys?
Jag tror att det handlar om tre faktorer:
Verklighetsflykten. Hos Ernst finns inga konflikter, allt är härligt och mysigt och det blir fint och vackert. Alla är sams. Hela tiden. Normalt bör alla former av dramer (och tv-program) innehålla en konflikt och en förlösning. Här finns ingen konflikt. Bara entusiasm och sol. Kanske fyller det ett behov hos oss i en konfliktfylld värld.
Omsorgen och ömheten. Ernst är en man som visar respekt mot både morötter och murare. Han smeker gamla brädor med vänliga händer, går barfota som för att inte skada marken. Hela tonen är vänlig och respektfull, mot människorna och naturen. Det som är gammalt är värdefullt. Ofta använder han det litterära begreppet besjälning. Vem annars talar om libbstickor som "tittar mig i ögonen"?
Könsöverskridandet. Det här är viktigast av allt. I andra inredningsprogram finns det visserligen fler kvinnor, men de målar loppisfynd medan karlarna gjuter betong. I stora drag.
Ernst är på riktigt helt obunden av könsbarriärer. Se bara på avsnittet där han syr skira, vita gardiner och med ömma händer fäster upp dem med små rosetter. Och det är ingen skillnad mot när han gräver eller brummar med maskiner, han gör ingen grej av det. Allt är lika härligt. Min favorit från i år är när han med stort allvar kokar sin egen rosdoftande handcreme och smörjer in sig.
Ernst, jag ger mig, en härligare värld än din finns inte.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör i Östgöta Media. Nås på asa.christoffersson@ostgotamedia.se.