12-årige Klas lever med lillebror, mor och far på en bondgård i Småland. Historien utspelar sig under ett år någon gång under 1970-talet. Klas är en ovillig arvtagare till gården och de förväntningar fadern har på honom.
Hans stora passion och räddning i hans allt annat än trygga familjeliv är fågelintresset. Fadern ja, denne patriark med sina dagliga väderleksanteckningar, är en mollstämd gestalt som långsamt kväver familjen med sina dystra profetior om att allt säkerligen går åt helvete till slut. Missväxt, torka, förlorat arrende och listan med skadedjur som hotar är oändlig.
Modern försöker blidka, söka ljus vid horisonten, föreslår semester, bakar, lagar mat, mjölkar och står i. Titelns svarta olyckskorpar kraxar snart, pappan är en själv och han hör dem i sitt huvud och driver sig själv allt längre in i vansinnets land.
Ute för sig själv i naturen hittar Klas oftast en slags ro och när jämngamla Veronika dyker upp under sommarlovet, tickar hans hjärta igång av kärlek och hopp.
Det här är verkligen ingen dålig debut av Tomas Bannerhed. Han skriver på en slags småländsk prosa, klingande av tung och lantlig sävlighet. Utöver rena ornitologiska propagandabeskrivningar är utförandet effektivt, spänstigt och nyansrikt.
Lika skickligt som han fångar faderns bligande och mentalt allt mer förfallna person, lika väl hittar han medel att fånga både landskap och grannfolk. Och det helgjutna porträttet av Klas med hela världen på sina axlar ekar av Harry Martinsons Martin från "Nässlorna blomma" och "Vägen ut". Det är en god början på ett författarskap som utan att vara en kopia också för tankarna till Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg.
PETER ÅKESSON