Bokförlaget Megafon & Den blinde Argus
Någon natt efter att ha läst Linköpingspoeten Roger Skjölds nyutkomna diktsamling ”Det öde huset”, vaknade jag upp från min sömn med en klar och intensiv tanke hur dikterna skulle kunna beskrivas och förklaras. Jag övervägde ett kort ögonblick att gå upp till datorn och fånga formuleringen i text. Men sömnen fick ta överhand. Jag intalade mig att jag säkert skulle minnas orden då jag på nytt vaknar upp på nytt om några timmar. Så blev det naturligtvis inte. Orden, innehållet, var hopplöst förlorade morgonen efteråt.
Men känslan finns kvar. Den starka förnimmelse som finns i Roger Skjölds dikter; av det lite ödsliga men ändå så välkända, ensamheten med ett nostalgiskt ljus omkring sig och framtiden som snart inte längre ska vara en framtid.
Visas ett tecken
leder en väg
en skymningsväg
är det någon som andas
bakom din rygg
viskar
att det här huset
ska rivas
och ge plats åt
ett instängt undanträngt rum
som bara måste.
Roger Skjölds dikter liksom expanderar inåt och skapar därmed en transcendent känsla i det begränsade. I ”Det öde huset” fångas hela vår existens. Något som varit, som är och som en dag ska ta slut:
Detta vatten
är mitt liv
min härkomst
min därkomst
dit jag ska gå
nu
i denna tidsrymd.
En stark novemberkänsla med dis och nakna grenar ger sig till känna i denna diktsamling. Här finns både saknad och gemenskap. Ett öde skogshus på ena sidan, ett oändligt hav på den andra, som härifrån till en evighet. Allt berättat med ett lugn och en mild försoning. Som att avskalat fånga själva existensen utan att pladdra om dess mångfaldiga innehåll. Eller som att vakna djupt berörd efter en drömnatt, utan att äga några bildminnen till den starka känslan. Roger Skjöld (född 1955) gav ut flera fina diktsamlingar på 1970- och 80-talet och var en stjärna på poesins himmel. ”Det öde huset” är alltså en bok som fått mogna länge (hans första på 26 år), vilket märks på den säkra tonen.
Det är där
du aldrig är
Där, dit du aldrig kommer
Dit du längtar
Som inte finns.
Jag förstår att detta är dikter det omedvetna gärna tar med sig och fortsätter att smälta under sömnen. De berör långt inne i själen. Omslaget är gjort av konstnären Leif Elggren, en generationskamrat från Linköping i samma krets som poeten Bruno K Öijer.