Natur och kultur
Omslagsbilden till Klas Östergrens samlade noveller är gjord av Stig Claesson, Slas. Dels fångar Slas författarkollegan elegant, dels gör det boken snygg.
Men därutöver är Slas den kanske mest närliggande jämförelsen om man ska försöka ringa in Östergrens författarskap så som det träder fram i berättelserna. Novellerna sträcker sig över ett par decennier, från tidigt åttiotal till i dag.
Här finns en självklarhet i anslaget. Östergren och Claesson är författare som närmar sig sin historia till synes helt osökt – som läsare är man direkt med, utan att alls behöva fundera på varför. Berättelserna verkar ofta vara ganska självbiografiska, men egentligen vet man inte så noga hur det förhåller sig med den saken.
Vidare finns här en ovanligt påtaglig verklighetsförankring. Det är en robust prosa, som bottnar i den fysiska världen.
Till exempel novellen ”Ravioli” utspelar sig helt och hållet på ett bygge. Berättarjaget är en författare med ont om pengar som får en fråga om att hoppa in och hjälpa till vid en tillbyggnad på en villa i ett exklusivt område. En typisk Östergren-upptakt. Pengabrist, klassperspektivet.
Arbetsledare är vännen Johnny, en väletablerad man med ordnat familjeliv, får man veta i början. Därtill Johnnys bror – som däremot är en person med något slags psykisk defekt. En av Östergrens många udda existenser.
Berättelsen växer fram i takt med bygget; sakkännedomen indikerar att inte bara pennan är det verktyg Östergren behärskar. Att skriva och att bygga, kanske är det verksamheter på liknande premisser: ”Även om man är väl förberedd så vilar en viss nerv över ett bygge när man går och väntar på betong och ska gjuta någonting stort som, ifall det görs ordentligt, kan bestå i flera hundra år. Görs det slarvigt kan det gå åt helvete, riktigt ordentligt.”
Johnny inleder en passionerad kärlekshistoria med kvinnan i huset, vars man ofta är borta på affärsresor. Vänskapen männen emellan sätts på prov, dramatiken koncentreras i några förtätade scener – och av det hela återstår till slut ett liv som kraschar. Och rollerna är förändrade. Den nyss stabila Johnny är plötsligt den udda existensen.
I individens möte med den yttre världen, om det så är en annan människa eller snarare en tidsanda, sker märkliga ting. Klas Östergren är en mästare på att placera sina berättelser just där det avgörande mötet sker.
Boken består av sjutton noveller, någon är väl närmast en kortroman. Mer kända, som ”Veranda för en tenor”, blandas med sådana som tidigare inte har funnits i bokform eller varit svåra att få tag på.
Somligt är mer bagatellartat, mycket är av högsta klass. På det hela taget visar denna praktvolym – sju hundra sidor – vilken ytterst läsvärd författare Klas Östergren är i det korta formatet.