Övers: Peter Samuelsson
Brombergs förlag
Gregory David Roberts hade en formidabel världssuccé med sin första bok ”Shantaram”. Den lär ha sålts i fyra miljoner exemplar.
Jag har inte läst den och kanske just därför inte blivit lika besviken på uppföljaren ”Bergets skugga” som somliga brittiska recensenter. De tycker att den i mycket upprepar den första succéboken.
Hur som helst. Roberts är en före detta bankrånare som i åtskilliga år levde bland gangsters i Bombay. Hans böcker, delvis verklighetsbaserade, delvis moderna sagor, bygger på de upplevelserna.
Den nya romanen liksom den förra är på nära 900 sidor. Den består av 91 korta kapitel. Några är riktigt medryckande och spännande. Andra är tråkiga transportsträckor. Några är förfärliga filosofiska utgjutelser fyllda av falskt djupsinne där osmält fysikkunskap blandas med förmodad livsvisdom.
Det röks otroligt mycket hasch i boken och dricks väldiga mängder sprit. Och det utövas kopiöst med våld. Samtidigt låtsas Roberts att han är emot både våld och knark. Jag förmodar att han skulle försvara sig med att han bara skildrar en otäck verklighet där gangsters misshandlar och mördar varandra och polisen inte står dem efter i våldsutövning. Han är påfallande förtjust i möjligheterna att muta poliser och att få alla möjliga andra tjänster utförda mot generösa penninggåvor.
Huvudpersonen Lin, som också är berättaren, är i romanens början aktiv i en maffialiga där han både slåss och blir slagen halvt ihjäl. Han ägnar sig dock huvudsakligen åt att förfalska pass och andra handlingar. Så småningom får han tillstånd att lämna sin liga och försörjer sig sedan med att svartväxla. Han förefaller ha obegränsat med pengar som han strör omkring sig.
Mycket av boken kretsar kring hans kärlek till Karla en underskön kvinna som dock gift sig med Ranjit, en indisk rikeman med politiska ambitioner. Han avslöjas som en förfärlig skurk och hon berättar att hon bara gift sig med honom för att hon hoppats på hans hjälp att röja upp i slummen. Lin är hennes stora kärlek...
Nej, någon stor litteratur är detta inte. Och 900 sidor är egentligen 500 sidor för mycket för det som är en spännande historia. Men för den som har gott om tid och gillar indisk visdom i västerländsk tappning ger den nog en hygglig njutning.