Albert Bonniers förlag
Vackert allvarsam, med en både mild och intensiv utstrålning möter hon oss på det foto som utgör omslag till Carola Hanssons nya roman ”Masja”. Hon föds som det femte av Lev och Sonja Tolstojs tretton barn och hon kom att stå sin avgudade och fruktade far särskilt nära.
Som hans renskrivare (från tolv års ålder) förmår hon inte bara befria hans ord ur ett virrvarr av överstrykningar, pilar och plumpar, hon tycker sig på ett sällsamt vis bli medskapare av texter som ”skall komma att väcka människor till insikt om hur man bäst bör leva sitt liv”.
Av honom både får hon – och berövas – ett språk.
En fängslande triptyk kring den berömda familjen Tolstoj har nu fullbordats. De båda första ägnade Carola Hansson sonen Andrej i romanen med samma namn (1994) och sonsonen Ilja i ”Med ett namn som mitt” (2009).
Ett biografiskt skelett finns men det är Carola Hanssons rent magiska inlevelse, ja delaktighet, som fyller detta med liv och starka känslor. Det är skärningspunkter hon söker. En plats där verklighet och fantasi, liv och litteratur, inre och yttre glider samman – så som det gjorde hos familjen Tolstoj.
I gränszonen ”mellan de levandes värld och de dödas” tycks det också krävas att hon som författare själv visar sig i texten under skrivandets stunder av egendomlig besatthet, mardrömmar, svindelkänsla.
Det kvinnoöde Carola Hansson lyfter fram är lika unikt som typiskt i en patriarkal omgivning. Kritiserad och kränkt av en mor som aldrig älskat henne kommer Masja att känna sig utvald och skyddad av en far som utövar makt via kärlek och auktoritär manipulation.
Hennes korta liv – hon dör 1906 vid 35 års ålder – är en serie tragiska upprepningar. Förlovningar bryts, friare får nej, fadern gör sig på ett upprörande sätt till tolk för hennes påstådda känslor, den ursinniga modern hotar med kyla och nedsättande behandling.
Äktenskapet är något avskyvärt, falskt och orent, hävdar fadern. Masja blir hjärntvättad till att känna ånger och skam över sig själv. Tills all undertryckt vrede driver fram beslutet att vägra ge efter för föräldrarnas motstånd.
Hon gifter sig med Kolja, och sen: sju graviditeter som slutar i missfall eller dödfödslar.
Allt under en tid av oro och upplösning, hungersnöd, revolution och pogromer. På författarjagets nuplan skymtar också dagens Ryssland med de övermåttan rika och en majoritet av fattiga.
Jasnaja Poljana är en emotionell tortyrkammare: uppslitande gräl, gråt och skrik, allmänt kaos. Och ett myller av människor – barn, släktingar, lärjungar, guvernanter och tjänstefolk, och ute på gårdsplanen tiggare och beundrare.
Oundvikligen blir den dominante Lev Tolstoj en huvudperson i ”Masja”. Idealist och fanatiker, med en despotisk moralism som tar sig groteska uttryck. När Masja för femte gången förlorat ett barn ber han henne betänka ”att det är till nytta för hennes andliga utveckling, ja, utan tvivel berikande för hennes själ”.
När han – kort före hennes död – belåtet påstår att hon förvandlats ”till den hon en gång var” – fylls hon av fasa, inser att hon för evigt är fångad i den tidiga barndomen.
Slump och märkliga sammanträffanden har ofta fört arbetet med denna Tolstoj-triptyk framåt, men grunden är Carola Hanssons gedigna kunskaper som slavist och åratals studier av dagböcker (såväl offentliga som hemliga), memoarer, biografier och, inte minst, fotografier. Här kommer hennes stilistiska särprägel till sin fulla rätt – detaljrik, med sinnrika meningsbyggen slingrande kring långa, inskjutna bisatser.
Varför detta nästan tvångsmässiga sökande, frågar sig Carola Hansson: ”vems historia var det egentligen jag försökte locka med mig upp ur mörkret – min eller Masjas?” Längre än till denna antydning om egna smärtpunkter släpps inte läsaren.
De tre Tolstoj-böckerna måste betecknas som krönet i ett författarskap som går sina egna vägar i såväl en yttre som en inre topografi.