Övers: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag
Den australienska författaren Brooke Davis debutroman tar vid när den sjuåriga huvudkaraktären Millie Bird, vars pappa nyligen har dött, blir övergiven av sin sörjande mamma vid underklädsavdelningen i ett köpcentrum. I stället för att låta sig tas om hand av socialen rymmer hon för att leta efter mamman, som hon tror har lämnat henne oavsiktligt. Millie ger sig av tillsammans med två nyfunna vänner – Maskinskrivaren Karl och Agatha Pantha – två olyckliga pensionärer i åttioårsåldern, som båda har förlorat sina respektive.
Berättelsen utvecklas till en intensiv road trip, ett fantasifullt äventyr där trion på drift genom Australien i letandet efter Millies mamma möter och övervinner olika hinder och bearbetar sina sorger.
Historien berättas utifrån tre perspektiv tillhörande de tre karaktärerna. Den åttiosjuåriga änklingen, Maskinskrivaren Karl, som rymt från ålderdomshemmet drömmer om att bli ung på nytt. Den bittra Agatha Pantha, granne till Millie, som sitter fast i sina rutiner och inte har varit utanför dörren på sju år. Om bokens hjälte är det modiga och insiktsfulla barnet Millie är bokens ”onda” de oförstående, cyniska och självupptagna vuxna i medelåldern, som vägrar ta henne på allvar och viftar bort hennes frågor om döden. Perspektiven växlar kapitelvis, vilket gör romanen lite spretig, även om det från författarens sida kanske är ett försök att visa på erfarenheten av sorg och ensamhet som karaktärerna delar.
Idérikedomen i Davis debut är förbluffande, och utifrån Millies perspektiv framstår skildringen av sorg och ensamhet äkta. Men överlag är utvecklingen som karaktärerna genomgår förutsägbar. Filosofin om vikten att leva fullt ut och våga älska som romanen vilar på är i sig ganska trivial. I framställningen gör Davis ofta tabben att berätta för mycket utan att läsaren själv får fylla i. Tonen genom romanen är barnslig och ger ett gulligt intryck, vilket fungerar när romanen berättas utifrån Millies perspektiv, men blir efter hand lite för mycket. Under läsningen känns det som om jag har hamnat i en farsartad humorshow med sin situationskomik. I slutändan lämnar romanen mig, förutom med en viss irritation, ganska oberörd.
