Övers: Ann-Cristine Relander
Norstedts
Där fyra vägar möts i en by i norra Finland bor i början av 1900-talet den unga barnmorskan Maria med sin dotter Lahja. Någon man har hon inte. Men hon är stark och egensinnig, egenskaper som behövs när hon måste slåss mot omgivningens alla fördomar. Maria, som är utbildad barnmorska, kallas bara till de allra svåraste förlossningarna ute i obygden, till fall där de traditionella gamla jordegummornas kunskaper inte räcker till. I rökiga stugor bland smuts och ohyra hjälper hon ofta redan utslitna kvinnor att föda fram ännu en mun att mätta.
Också Lahja växer upp till en självständig kvinna, och får tidigt ett oäkta barn. Men hon vill inte ha sin mors liv. Hon gifter sig med den stilige Onni och får med honom barnen Helena och Johannes. Alla bor tillsammans i Marias stora hus, som hon ständigt låter bygga ut. Onni är en rejäl karl och han älskar barnen, också det som inte är hans. Men efter återkomsten från fronten under Andra världskriget är han sig inte lik. Det blir alltmera uppenbart att Onni bär på en tung hemlighet. Riktigt vad den består i kommer inte helt i dagen förrän Lahjas svärdotter Kaarina en dag långt senare, 1996, råkar finna ett gammalt brev på vinden.
Denna mäktiga debutroman av Tommi Kinnunen gestaltar Finlands 1900-tal, skildrat ur dessa tre kvinnors perspektiv: Marias, Lahjas, och Kaarinas. Varje kapitel – alla med namn av vägar: Längtansgränd, Ödemarksvägen, Fåfänglighetsvägen – gör ett nedslag i historien. Tillsammans bildar de en hela tiden fängslande släktkrönika om en familj i ett grannland vars historia är så tätt sammanflätad med vår, men som tvingats utstå så mycket som vi skonats ifrån. Hela berättelsen är djupt gripande med sina lika sakliga som känsliga personporträtt och sin skickligt konstruerade intrig, men bland det som berör mig allra mest är när hela familjen hals över huvud tvingas evakuera under Andra världskriget: ge sig av från hemmet med bara så mycket tillhörigheter som var och en kan bära. När de till sist återvänder återstår av byn bara aska. Barnen letar skatter bland ruinerna. Onni, tyst och sluten nu, bestämmer sig för att bygga ett nytt hus, större än alla andra, där vägarna möts. Det blir ett hus nästan som en levande organism, centralt för romanen.
Tommi Kinnunens debut är sällsynt fullgången, skriven med stark empati för människors öden och deras kamp mot fördomar och inskränkthet. Det ska bli mycket spännande att få följa denne finländares fortsatta litterära bana. Att det blir en sådan ser jag nästan som givet.