Albert Bonniers förlag
”Jag ser mig i spegeln och anropar hela världshistorien” skriver textjaget i Malin Axelssons debutroman. Vad som sedan följer är vad som skulle kunna beskrivas som en (allvarlig) lek med litterära konventioner och sociala stereotyper i en surrealistisk framställning som, när jag efter sista meningen slår igen pärmarna till Anropa, får mig att undra var jag egentligen befinner mig. Det känns som att jag är nyvaken efter en omtumlande dröm. Kvar dröjer sig en stark obehagskänsla. Jag är inte helt säker på vad det är jag just har läst, även om huvuddragen i handlingen är tydliga: en deprimerad författare med krossat hjärta är bosatt på ett hotell i närheten av en skyskrapa där ”den stora dagstidningen” huserar. Hon hänger på ett amerikanskt kafé om dagarna och drar runt bland nattklubbar och barer om nätterna i en stad som hade kunnat vara vilken stad som helst, om det inte hade varit för aporna – stadens invånare.
Malin Axelsson, verksam som teaterchef och konstnärlig ledare för Ung scen/öst mellan 2009 och 2015, är idag chef för Radioteatern. Hon nominerades 2014 till Augustpriset i barn och ungdomskategorin för ”Jag blir en bubbla (som blir ett monster som blir ett barn)” och debuterar nu som romanförfattare för en vuxen publik.
Det är en icke-linjär berättelse som rör sig kring den skrivande kvinnan och de anslutande karaktärerna. Jag följer Baby – en skrivande aphona vars tragiska öde består av självutplåning, sexuellt och fysiskt våld. Samtidigt växer en relation byggd på Hora/Madonna-komplexet fram mellan författaren och den kristna Maria. Olika genrer som nyhetsannonser om våldtäkter och omarbetade citat från skönhetsartiklar riktade till kvinnor vävs in i texten, som på sina ställen även kommenterar sig själv. Ständigt närvarande är den obehagliga Allan och en mystiskt osynlig chefredaktör.
”Jag antar att hela nattklubben hoppas att min inställning som i en Hollywoodfilm snart ska bli lite mer optimistisk och att allt som i en helt normal berättelse om kärlek när som helst ska vända och sluta lyckligt”. Axelsson låter det hemska och tragiska blomstra utan att försöka omvandla karaktärernas mörker till en solskenshistoria. Resultatet blir något som skulle kunna betraktas som en ironisk elegi över ”ett jävla skitsamhälle”. Läsaren slipper en intetsägande framgångssaga och feel good-känslan lämnas därhän. Romanen inger istället hopp genom att nästan explodera i en polyfon förtvivlan och söka sig bortom det redan givna. Anropa är en mäktig och subversiv debut i sitt nydanande sätt att konfrontera orättvisa samhällsordningar.