Övers: Helena Hansson
Ordfront
Strax efter det att vänsterkandidaten Jeremy Corbyn valdes till ordförande i engelska arbetarpartiet Labour satte tidskriften The Economist ett fotomontage på sin framsida. Det demoniserad Jeremy Corbyn och framställde honom som en blandning mellan Lenin och det tidiga 1900-talets engelska arbetarklasskämpar. Rubriken var talande för den moderna liberala maktretoriken: ”Backwards, comrades!”
Historien lär oss att den som dominerar den ideologiska makten gärna gör gällande att det bara finns en politik som är modern och självklar. Dess motsats är gammal och bakåtsträvande. Som om idéer och ideologier är någonting som tidsmässigt utvecklas framåt och uppåt mot perfektionens ljus. Så är det självklart inte.
Idéer och ideologier handlar om synsätt på så abstrakta och svåra ting som exempelvis etik, moral, människovärde, ekonomi, juridik, maktdelning och samhällsbygge. Och där finns inte en sanning för en viss tid. Ingen given utvecklingskurva. Idéer testas och görs om. Teser bryts mot teser och synteser uppstår. Visst bör vi dra historiska lärdomar. Men förutsättningarna förändras i takt med teknik, miljö, krig, realpolitik och tidens gång.
Att Jeremy Corbyns vänsteragenda skulle vara bakåtsträvande är således bara ett skrämselskott från ett liberalt vakttorn vid ideologiernas frontlinje. Owen Jones skulle säga att det är ytterligare ett talande exempel på hur dagens etablissemang slår vakt om sin dominerande ställning.
Owen Jones är den brittiska vänsterns just nu skarpast lysande stjärna. Han är författare, debattör och kolumnist i The Guardian. Han slog igenom med boken "Chavs – the demonization of the working class" och har därifrån fortsatt att dissekera det nyliberala Storbritanniens utveckling.
"Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt", är hans första bok på svenska. Det är egentligen ingen självklar bok att ge ut i Sverige, förankrad som den är djupt ner i den engelska samtiden. Boken är full av intervjuer och porträtt av brittiska maktspelare, namn som för de flesta svenskar är helt okända. Men det är knappast för personporträtten eller intervjuobjekten den här boken översatts. I stället är det Owen Jones maktanalys som fascinerar.
Outtröttligt sätter han, över 400 täta sidor, sökarljuset på hur en nyliberal hegemoni skapades under Margret Thatchers regeringstid och hur denna idéhegemoni sedan dess omhuldats så väl av alla från Michael Blairs New Labour, till storfinansen och medierna, att den idag blivit nästintill omöjlig att ifrågasätta.
I exempel efter exempel visar Owen Jones hur idépolitisk konsensus skapats i den maktelit han kallar etablissemanget. Och hur detta etablissemang genom allt från lagstiftning och ekonomisk politik till slagkraftig retorik och, ibland, rent fifflande värnat sina privilegier och berikat sig själva under många år. Det är fascinerande läsning, ibland tröttsam i sin torra detaljredovisning, men onekligen en språngbräda för den som vill se en annan, mer jämlik och solidarisk, värld framöver.
