NY BOK
Magnus Nilsson, Brita Nordholm: Nästa år tar vi guld, morsan!
Gullers förlag
Ibland minns man allt som om det var i går.
Jag minns Getängen i Norrköping.
Det var där de pojkar som ville bli fotbollsspelare i IFK höll till.
Jag var en av dem.
Över hundra var vi, indelade i sjumannalag som spelade tvärsöver denstora grusplanen. Vårt lag hette Örgryte. När serien var slut skulleledarna ta ut spelare till den stora testmatchen inför uttagningen tilldet som skulle bli IFK:s pojklag, 12--14 år.
Jag var en av dem.
Så klart det födde drömmar.
Samma drömmar som dramatikern Magnus Nilsson har varit alldeles proppfull av hela livet. Han behöll drömmarna och barnasinnet.
Nu delar han med sig av sina känslor för IFK i en alldeles underbarbok "Nästa år tar vi guld, morsan", där han tillsammans med fotografenBrita Nordholm följt en säsong med IFK Norrköping.
Men Magnus har gjort mer än så. I boken delar han frikostigt med sigav sin livslånga vurm för idrotten fotboll och den klubb han älskar:IFK Norrköping.
Det här är ingen vanlig bok. Det är en kärleksförklaring. Kärlektill livet, till mamma och pappa, till farmor och farmors trädgård iRöda stan i Norrköping, till den finlandssvenske diktaren ElmerDiktonius, ja nästan allt. Men mest till IFK, klubben som funnits somen viktig beståndsdel i nästan hela Magnus 57-åriga liv och hans kärlektill IFK och fotboll är så stor, så stor. Gränslös stor.
"Alla har jag varit,
i långa eller korta ögonblick.
En hel sommar var jag Zamora Nyholm.
Jag gick som han.
Hade händer som han.
En gyllenröd höst var jag Bajdoff.
Jag gick som han.
Stod med lätt svankad rygg som han.
Hela skogen såg."
Sådana texter är det. Glada i samma andetag som de är sorgsna. Förvisst finns det sorgestunder i boken. Som när farmor dör. Fast även dåberättar Magnus Nilsson med en munterhet som dämpar sorgen.
"Mankan" har minsann varit med. Som när han fick följa med ochträffa spelarna i Milan när det italienska laget var på Idrottsparken1955.
"... En brant trappa ledde ner till Milans omklädningsrum
och där satt han med sina kolossala lår -- Nordahl Gunnar. "Il Canoniere".
Det luktade liniment
och de var verkligen kolossala.
Låren.
Ett var som två ihop -- och det andra med."
Magnus kärlek till IFK var, och är besvarad. När han drabbades av enstroke 1991 fick han brev av IFK. Det var en hälsning från A-laget:"Krya på dig, Mankan!"
Det är stort, för en Norrköpingsgrabb. Brev från IFK? Tänka sig.Men större ändå är att få vara med på bild med A-laget. Att få sittadär i mitten av årets spelartrupp måste ha känts varmt i hjärtat hosMagnus Nilsson. Jag tror att han kände sig precis som de unga pojkarnasom på en annan bild i boken med strålande ögon betraktar IFK:sbrasilianske spelare Bruno Santos. De barnaögonen och det barnasinnettror jag Mankan haft med sig hela tiden på sin resa genom livet.
Brita Nordholm, med bakgrund på Corren bland annat, har, liksomMagnus Nilsson, med hjärtat tagit sig an uppgiften att följa IFK. Förvisst är det mycket värme i hennes professionella bilder. Match eftermatch, träning efter träning, i skoj som allvar, i omklädningsrum ochpå avbytarbänkar, nog har Brita varit där med sin kamera. Mammarazzi,har spelarna kallat henne.
Hon har naturligtvis sett mycket fotboll, Brita. Men hon har settmycket i fotbollen som den vanliga åskådaren kanske inte sett. Hon harsett det lilla i det stora, ispåsen på ett ont ben, kamratskapet,massagen, tejpningen, tränarna som slår sina kloka huvuden ihop,glädjen efter seger, men också dysterheten efter en förlust. Vardag,fest.
Det skulle kunna ha räckt för en bilderbok. Det blev det inte.Det blev en fin kärleksförklaring till fotboll och IFK Norrköping. Enbok som också skapar minnesbilder.
Jag kom med i det där pojklaget.
Den sommaren satte jag ett skott i krysset bakom brorsan.