Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Jag vill inte bidra till den upptrissade, spända tonen i samhället. Jag vill inte sparka på nån annan krake på Twitter, inte vara vitsig och elak på Facebook, inte smart och arg. Människors lika värd – ja!
Men aggressiva utfall som bara ökar motsättningar har vi fått nog av efter Beirut, Paris och terroristgripandet i Boliden.
Har just läst Maja Hagermans nya bok om rasbiologen Herman Lundborg, "Käraste Herman", i Correns bokcirkel. Ärligt talat, jag mådde illa av den självupptagna, förljugna och grandiosa Herman Lundborg med sin fullständigt tokiga rasbiologi. Han bedrog sin fru, hängde ut schysta människor som han blivit vän och förtrogen med och kallade dem "degenererade". Han och hans medarbetare for runt och mätte skallar på 47 387 individer i Sverige. Nära 50 000 personer, tänk er vilket jobb! Allt totalt meningslöst. Inte en enda hållbar teori lyckades han skaka fram ur alla dessa siffror.
Men han såg till att så split mellan människor. Han sjöng verkligen inga milda sånger, tvärtom skapade han motsättningar där det tidigare inga fanns.
Norrbottniska flickan Adina Mickelsson ger en minnesbild från 1925, som citeras i boken:
"När det kom folk för att mäta våra skallar berätta' de om vilka som var lappar. Då sa man lappar, inte samer. De sa att i LarsPårs var de lappar. Vi barn från Gammelgårn var långskalliga, så vi var svenskar. Som de sa det, förstod man att det var finare att vara långskallig. Aldrig hade vi sett på varandra så förut. Vi hade ju ungefär likadan bakgrund och vi var mer eller mindre släkt med varandra i de flesta stugorna."
Nu kan vi skratta åt hans galna "forskning", redan under sin livstid blev han han faktiskt helt ute och marginaliserad. Men detta att dela in människor... det är och förblir livsfarligt. Jag är säker på att människor från före detta Jugoslavien kan känna igen sig i Adina Mickelssons iakttagelse. Och glöm inte att det var rasbiologin som byggde nazisternas världsbild. Som de kloka bokcirkeldeltagarna påpekar, vi ser indelningssjukan än i dag. Och den där höjda tonen i samhällsdebatten är med och delar in folk och folk. Splittrar och sprider rykten.
Usch.
Vi var några arbetskamrater som ville skaka av oss den obehagliga känslan vi bär på just nu. Så vi gick och tittade på konst istället, på Olle Schmidts utställning på Galleri Sander i Linköping.
Konst och kultur som avkoppling? Nej, nej, tvärtom, som påkoppling.
Hela utställningen "Pond" väcker andra delar av hjärnan. Hjärtat som liksom stannade efter attentaten i Paris börjar banka. Blodet känns varmt igen.
Tro nu inte att utställningen är beskedlig och vacker. Nej, den är uppiggande och omtumlande. Titta särskilt på de där riktigt små, förbryllande målningarna. Oemotståndliga.
Olle Schmidt är en av de östgötakonstnärer som fått en plats i nya boken "Konstscen Östergötland" som är skriven av Correns flitiga recensent Christer Fällman. Den ger en bra överblick av läget just nu. Han visar hur rikt länet är på duktiga bildkonstnärer (även om de själva blir långt ifrån rika på sin konst). Om Olle Schmidt skriver han: "Måleriet är mustigt, expressivt och ofta intensivt med ett slags skrällande och skärande färgtoner, ibland som tjutande och häftiga soloriff av Jimmi Hendrix". Ja, precis så känns "Pond".
Det är klart att konstens uppgift inte är att sjunga milda sånger. Det är inte så jag menar.
Men konsten och kulturen tror jag är ett effektivt motgift mot extremism, mot enkelriktning och inskränkthet.
I går öppnade Lars Hoffstens utställning på Galleri Vända sida, han är en annan av de östgötakonstnärer som Fällman valt ut till boken. Och i dag invigs årets upplaga av "Vinterljus" med installationer både i Vasastan och Skäggetorp.
Passa på att se detta i helgen, gå ut ur husen, vandra runt i staden, träffas, prata, räck lång näsa åt skräcken och extremismen. Och sjung milda sånger för varandra.
Fotnot: "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" är titeln på Linda Olssons hyllade debutroman från 2006. En vacker historia om vänskap som övervinner misstro.