Gubben i keps och kostym firar triumfer på bio just nu. Är inte det ganska otippat?
Eller kanske inte! När jag tänker efter så var det hög tid för det.
Tänk på den stora mängden stabila, duktiga män som haft grundmurade positioner i samhället och som nu är på väg ut i pension.
Här får "det får man väl inte säga i det här jävla landet"-mannen ett ansikte och en röst. Han som har svårt för feminismen och alla dessa kvinnor som tar för sig överallt, "bögpersoner", muslimer som inte ens firar jul, påflugna grannar med konstiga efternamn och alla former av förändringar.
Filmerna jag tänker på är förstås de svenska succéerna "En man som heter Ove" och "En underbar jävla jul" som jag precis sett på Filmstaden i Linköping. De är påfallande lika i sin grundhistoria. Och jag måste säga att jag tycker mycket om båda två. Men skrattade en massa, det gjorde jag inte.
På "En man som heter Ove" var det så fullproppat i salongen att vi knappt fick plats. Det här är en story som verkligen går hem. Jo, jag läste boken när den var ny, första halvan var störande lättköpt och förutsägbar, tyckte jag, men sen så! Tyvärr åt Rufus, labradoren, upp den (tillsammans med Alice Munro) så jag har inte läst om den...
Men tillbaka till filmen. Rolf Lassgård är så bra, så bra som den totalfyrkantige änklingen Ove och regissören Hannes Holm har verkligen vaskat fram det bästa ur Fredrik Backmans bok.
Dock finns här fortfarande störande "felaktigheter", eller vad man ska kalla det. Ove ska föreställa 59 år och är alltså uppvuxen på 60- och 70-talen. Han ser typ dubbelt så gammal ut och uppväxtmiljön är rena 40-talet. Att grannen Rune, som är dement, ska tvångsomhändertas av en ond privat vårdsnubbe mot hustruns vilja är förstås helt galet. I verkligheten är det ju ofta tvärtom. Och vad i hela världen såg Oves änglalika fru egentligen hos den här Rubikskuben till karl? Obegripligt.
Bortsett från detta. Det är en härlig, fin film där humanismen segrar.
Helena Bergströms "En underbar jävla jul" är egentligen lite vassare. Här är det Robert Gustafsson som är så bra, så bra som den stenkonservative och homofoba familjefadern. Här finns också en cool tant, Inga Landgré som spelar farmodern så det sjunger om det. Hon fäller one-liners i stil med Maggie Smith i "Downton Abbey". Intressant typroll som nu dyker upp allt mer – som kvinnoporträtt är det väldigt långt från pilsnerfilmernas skrikande ragator. De här "nya" tanterna är upphöjda, fria i kraft av sin ålder, eleganta och varmt sarkastiska.
Robert Gustafsson är "åklagare vid hovrätten", något sådant jobb finns inte... Annars är också detta en härlig, fin film där humanismen segrar. Självklart borde den fått några tunga Guldbaggenomineringar!
Nu till likheterna. Båda filmerna har alltså en man som tiden sprungit ifrån i centrum. Båda bjuder på genomgående lysande skådespeleri. I båda finns homosexuella män. I båda får invandrade svenskar och kvinnor vara med och dyrka upp förstenade hjärtan. Och båda gubbarna älskar Saab.
Och i båda filmerna är det den hjärtevärmande storyn om stenstodsmannen som griper tag. Man gråter, ja, jag erkänner, när gubbarna övervinner sina fördomar och visar sig ha ett hjärta av guld där bakom bilplåten. När de blir vän med världen, människorna och sig själva.
Alla är vi människor. Alla är vi bra. Kära nån, kunde det vara bättre?
Bokcirkeln tar paus
Sorry kära läsare, men det blir ingen bokcirkel i vår. Jakob Carlander och jag har ont om tid och bestämde oss för ett uppehåll. Han har bland annat väldigt fullt upp med att resa runt hela landet och föreläsa om sin och Linköpingspsykologen Andreas Svenssons bok om rättshaverister. I höst hoppas vi ta nya tag.
Åsa Christoffersson är kulturredaktör på Corren. asa.christoffersson@corren.se.
