Det har gått 40 år sedan Asta Kask drog igång sin gerillaverksamhet i västgötska Töreboda. Deras snabba tvåtaktspunk har sedan dess gjort större avtryck på den svenska punkscenen än kanske något annat svensk band i genren. Nu firar de 40-års jubileum med en ny EP, återutgivning av flera klassiska plattor och en turné som når Östergötland två gånger om (turnépremiär på Arbis Norrköping 2 mars och Backstage Linköping 6 april).
– Vi jobbade på ett album egentligen och hade väl åtta färdiga låtar när vi började fundera om vi inte skulle ta och släppa nåt redan nu. Det är ju valår också med hela den här polariseringen och högerpopulismen som blåser i vår del av världen. Vi kände att det kanske behövdes lite Asta Kask redan nu, säger Bonni Pontén, en av bandets två sångare och gitarrister.
40 år är en aktningsvärd ålder för vilket band som helst.
– Klart man undrar ibland var tiden tog vägen. Det är lite otäckt egentligen men åren går. Sen ska man komma ihåg att det är begreppet Asta Kask som fyller 40 år. Det är bara Micke (Blomqvist) som varit med sedan 1978. Jag kom med 81 men de äldsta låtar som vi fortfarande spelar är ju faktiskt 40 år, säger Bonni Pontén.
Ilskan och upprördheten är fortfarande en viktig del av bandets drivkraft och Bonni Pontén värjer sig mot frågan om det inte finns en risk att de predikar för de redan frälsta.
– Jag tycker det var mer så på 80-talet faktiskt. Då var själva punkgrejen mer intern. Vi når längre ut idag. Det är fler utanför den rena punkscenen som tar det till sig det vi gör. Sen finns det faktiskt en del som går när vi presenterar vissa låtar. De kanske inte riktigt fattat vad den handlar om utan bara tyckt att det låter ballt men när vi förklarar en låt håller de inte med. Då har vi gjort nåt rätt i alla fall.
– Det är ingen mission vi håller på med. Vi gör det för vår egen skull och för att vi gillar musik och att spela. Sen är det en bonusbelöning om någon blir berörd. Helst då positivt men som nummer två om nån faktiskt blir förbannad eller kränkt av det vi sjunger om.
Den svenska punkscenen har haft flera upp- och nedgångar. Asta Kask som snabbt blev stora har också upplevt dess baksida med sekterism och tröttsamma diskussioner om vad som är punk och inte. Det ledde också till att de kastade in handduken i mitten av 80-talet och återförenades inte på allvar förrän 2003.
– Det blev en del skitsnack och till slut kände vi att vi fått nog. Det var inte värt det. Det gick väl för bra för oss kanske?. Det spreds lögner om att vi tjänade massor med pengar, att vi ägde en herrgård på Gotland och en massa andra konstigheter. Samtidigt var det så att det då kostade ungefär 400 spänn att boka Asta Kask, säger Bonni Pontén.
Idag mår den svenska punken bättre än på länge, menar han även om det inte är helt oproblematiskt att en stor del av scenen upptas av folk som idag är medelålders.
– På många sätt är det en större rörelse idag. Det är i ala fall lättare för oss. Vi har råd med bra grejor. Samtidigt är vi i hög grad ett renodlat DIY-band. Vår ljudtekniker har varit med sen -96. Vår polare sköter merchen. Vi kan spela på en semi-professionell nivå men ändå hålla det ideellt och och på en kompisnivå.
– Då när vi började var det ofta ett jävla meckande. Fick vi en spelning gällde det att få tag i en bil och helst en som höll fram och tillbaka till spelningen. Man befinner sig också mentalt på en annan plats idag. Vi tog oss själva på större allvar då. Allt var på liv och död. Bandet är fortfarande viktigt men om vi beslutade oss för att lägga av imorgon skulle jag inte sörja eller ha några problem med att gå vidare.
– Jag är djupt tacksam till den nya generationen. De har gett oss äran att vårda vårt minne. Då kan man känna att vi kanske gjort lite skillnad för en del ändå. Och visst, jag är ju 52 år och även om det kanske inte ger mig så mycket att hänga med 16-åringar privat, så på scenen, där och då, finns det ingen ålderskillnad. Den grejen är så jävla stark.
– Bandet är ingenting utan dem som kommer dit. Det är det viktiga. Punken som fenomen och upproret tillhör de unga. Det är de som äger scenen. Jag är bara glad och tacksam att vi får vara en del av det, säger Bonni Pontén.