Allt pekar på att jag redan nu påbörjat livets nedförsbacke. Bevisningen är besvärande.
Bevis 1: Det har börjat växa hår på öronen.
Till en början förträngde jag de små fjunen, men nu har det blivit omöjligt. De poppar upp likt ogräs i en kommunal blomsterrabatt. Utan daglig ansning med pincett skulle jag kunna ha pippiflätor med mittbena på varje öra.
Bevis 2: Jag har börjat intressera mig för väder.
Förra veckan upptäckte jag mig själv hyssja åt familjen när väder-Tora dök upp i tv-rutan. Dessutom hörde jag till min förskräckelse hur jag öppnade upp ett telefonsamtal med orden ”Hur är vädret hos er då?”. Jag tror till och med att jag sneglade mot en regnmätare när jag var på Rusta i Mjölby senast.
Det som skrämmer mig mest med att bli gammal är inte hår på öronen eller väderprat. Det jag bävar mest för är att hamna på hemmet och bli så senildement att jag inte kan uttrycka min egen åsikt.
Konkret handlar rädslan om dragspel.
Tänk om jag, mot min vilja, skjutsas till pensionärshemmets samlingssal av någon välvillig undersköterska som heter Agneta.
– Det ska väl bli härligt att lyssna på Tomas Ledin-låtar på dragspel, säger Agneta hurtfriskt och parkerar rullstolen två meter från scenen.
På scenen har redan en gammal flintskallig hobbymusiker hakat på sig sitt Hohnerdragspel och börjat ta de första tonerna på ”Sensuella Isabella”. När jag tittar mig omkring ser jag paniken i de andra gamlingarnas ögon. Jag vet att alla tänker samma tanke: ”Får han betalt för det här?”.
Ingen människa med en vettig musiksmak kan tycka att dragspel är underhållande. För min del kan jag lika gärna lyssna på en borrmaskin eller skruvdragare. Och Tomas Ledin? Hur plågsamt är det inte att varje sommar tvingas genomlida ”Sommaren är kort” dygnet runt på varenda svensk radiostation.
Hoppet står till att man monterat ned den kommunala musikskolan så pass mycket när jag blir gammal att ingen längre kan spela dragspel. I den bästa av världar har man infört fler underhållningsalternativ i ålderdomshemmens samlingssalar.
– Idag får du välja mellan Lauren Hill, Justin Timberlake, Ariana Grande och Laleh, säger Agneta när hon kör in rullstolen i samlingssalen.
– Kan vi inte sitta ute när det är så fint väder, svarar jag och stryker min hand över mina pippiflätor med mittbena.