Att arbeta som psykoterapeut inom primärvården i Region Östergötland är en roll som jag älskar och värdesätter djupt. Jag anser mig ha ett fantastiskt yrke. Att få dela människors livsöden och försöka hjälpa till nya perspektiv och prova på nya strategier och förhållningssätt är ett förtroende jag aldrig tar för givet.
Jag har förmånen att arbeta på en synnerligen välfungerande vårdcentral med ett gott och klokt ledarskap som ger mig utrymme att möta mina patienter utifrån deras individuella behov. Jag ser dock med oro på den förändring som pågår och de starka krafter som arbetar för att minska min möjlighet att utöva mitt yrke och erbjuda den behandling jag bedömer att mina patienter behöver.
I dagens primärvård i Region Östergötland är det en tydlig trend att erbjuda "lite till många". Korta samtalssessioner och snabba behandlingsinsatser är på väg att bli normen, driven av krav på effektivitet och resursbrist. Korta och snabba insatser kan absolut vara det som är rätt och en hjälpsam insats för många patienter. Men verkligheten är att majoriteten av mina patienter inte har tillräckliga egna resurser för att dra nytta av denna modell. De behöver mer än bara psykoedukativa insatser; de behöver en långsiktig psykoterapeutisk behandling för att hantera sina komplexa behov och utmaningar. Att erbjuda minimala insatser till ett stort antal patienter riskerar att underminera förtroendet för vården och leda till att patienten söker vård om och om igen.
Jag möter ofta människor vars lidande kräver en mer intensiv och långvarig behandling än vad jag kan erbjuda inom ramen för primärvården i Region Östergötland. Det är här jag ställs inför etiska dilemman. Att remittera dem till specialistpsykiatrin är inte alltid ett alternativ, då dess resurser också är begränsade och fokus ligger på patienter vars funktionsnivå är avsevärt nedsatt. Många har heller inte de ekonomiska förutsättningarna för att söka sig till privat psykoterapi. Därmed faller många patienter mellan stolarna och står utan den hjälp de skulle behöva.
Att tillhandahålla individanpassad behandling som utrustar med förmågan och resurserna att själv främja sitt välbefinnande på lång sikt anses jag vara hållbart i längden. Att erbjuda korta insatser som inte adresserar de underliggande problemen är som att sätta ett plåster på ett brutet ben.
Jag har länge önskat att det fanns en separat instans mellan primärvård och specialistpsykiatri. En instans där patienter, som inte är hjälpta av korta och enstaka behandlingsinterventioner, men inte uppfyller kriterierna för specialistvård, kan få den behandling de behöver. Primärvården skulle då kunna fokusera mer på att förebygga psykisk ohälsa med snabba insatser och prioritera patienter som är hjälpta av kortare behandlingar.
En annan utmaning jag ser är den bristande samverkan mellan olika enheter inom vården i Region Östergötland. I stället för att samarbeta och stödja varandra tenderar vi att ifrågasätta och därmed motarbeta varandra. I stället för att se oss som en enhet, med ett gemensamt mål, drar vi undan mattan för varandra när vi exempelvis uttrycker oss som att kollegan på den andra enheten har gjort en felaktig bedömning, eller att specialistpsykiatrin uttrycker till patienten att primärvården bara försöker slå ifrån sig, eller vice versa. Detta undergräver inte bara vårt förtroende som professionella utan också möjligheten att använda våra resurser optimalt för att kunna erbjuda bästa möjliga vård till våra patienter.
Vidare tror jag också att vi behöver en bättre dialog mellan beslutsfattare och oss som arbetar med psykoterapeutisk behandling. Detta för att bidra till en ökad förståelse och kunskap om vad psykologisk behandling innebär.