Ännu en morgon där jag kommer med mitt lilla barn till en stressig, stirrig och högljudd miljö. Där jag ska lämna mitt barn. Har vi tur känner vi igen personalen vi möter. Har vi tur är det någon som möter upp mitt barn, hälsar och tar barnet i hand innan vi säger hej då. Jag klandrar inte personalen. De har händerna fulla av barn, näsor att torka, små människor att trösta. Det är inte ett eller två barn, det är många fler än så.
Jag åker till jobbet och försöker skaka av mig känslan som infinner sig i kroppen. Kommer mitt barn bli sedd i dag, kommer mitt barn få det hen behöver?
Dagen går och det blir till slut eftermiddag. Jag närmar mig förskolans gård. Något barn står vid grinden. Samma barn som står vid grinden varje eftermiddag. Har vi tur möter vi någon som berättar om dagen. Har vi tur är det någon som vet var på gården mitt barn befinner sig – för det är ingen garanti. Har vi tur vet också pedagogen jag möter vilket barn jag är förälder till. Varje vecka kommer ny personal.
Sjukskrivna pedagoger, klippor till pedagoger som säger upp sig för de inte klarar arbetsmiljön bidrar ju till just det – ny personal, en ny person att lära känna. Har man tur är det den första den här terminen, har man otur är det den femte. Har man tur kommer det faktiskt någon som ersätter den pedagog som sagt upp sig.
Vad gör det här med våra små barn? Är det här grunden de ska få?
Att nå fram med denna problematik till cheferna är också som att nå fram till en vägg. Mer arbetsuppgifter till de redan slutkörda pedagogerna, men att se bortanför pedagogernas slit, det går inte. Att se att förutsättningarna för en optimal förskola inte finns, det går inte heller.
Och vilka är det som får betala priset för detta? Jo, våra älskade små barn. Vår framtid.
Linköpings kommun – verksamhet för varje barn. Nej, inte riktigt va ...