Stefan är förtroendevald verksamhetsledare och regionalt skyddsombud i Elektrikerförbundet, ett förbund han tillhört sedan 1985. Han har jobbat fackligt på heltid i 15 år, men är formellt anställd på Bravida.

Vi träffas på kontoret på Alkagatan där elektrikerna delar lokaler med byggnads och målarna. Jag vet inte om det är en slump, men lokalerna verkar vara valda med omsorg, för på andra sidan Industrigatan pågår flera stora bostadsbyggen.

Byggindustrin går på högvarv i Linköping och Stefan jämför med 1985 när han blev klar elektriker på Ljunkan.

– På den tiden raggade arbetsgivarna bland sista årskursen elever och jag började på Ferms Elektriska måndagen efter att jag slutat skolan. Byggkonjunkturerna varierar, men i dag är situationen densamma. Ingen frisk elektriker behöver gå arbetslös i dag.

Var elektriker ett självklart yrkesval?

– Nej, jag valde mellan golvläggare och elektriker och riktigt vad som avgjorde minns jag inte. Tror kanske att mitt teknikintresse tog överhanden och jag har inte ångrat mig.

Stefans arbetsuppgifter är främst medlemsrekrytering och medlemsvård. Förhandlingarna sköter ombudsmännen. En stor del av arbetsdagen besöker han arbetsplatserna och går skyddsronder tillsammans med arbetsgivarna. Han beskriver samarbetet med arbetsgivarna som förtroendefullt och konstruktivt. Kollektivavtalen är inte ifrågasatta i hans bransch.

Stefan har alltid varit en föreningsmänniska med anknytning till djur och natur. Han sitter i styrelsen för Svenska Spaniel och Retrieverklubben (SSRK), ledamot av förbundets viltspårskommitté och är revisor i Springer Östergötland-Smålands hundklubb.

– Som ansvarig för en viltspårstävling är det mycket jobb och ibland undrar jag vad jag gett mig in på, men samtidigt ger det mycket tillbaka. Men i helgen ska vi bara vara deltagare i en tävling i Sälen och det är något jag ser fram emot.

Stefan har aldrig varit rädd för att pröva nya saker. På sin 20-årsdag 1987 åkte han som bataljonens yngste på sitt första FN-uppdrag i Libanon som elektriker på ett sjukhuskompani i Naqoura. Sedan följde ytterligare två FN-tjänstgöringar. Andra gången var han elektriker på ett ingenjörskompani i Jwaya och tredje gången som hundförare och vakt på ett sjukhuskompani.

– Jag fick ett erbjudande att jobba som civilanställd elektriker i FN. Meningen var att bo i Israel och arbeta på andra sidan gränsen i Libanon. Men jag var inte mogen för ett så stort steg utanför Sverige. Fast det var smickrande att som 20-åring få ett sådant erbjudande. FN-uppdragen är en livserfarenhet som jag inte velat vara utan och jag har återvänt till Libanon några gånger när bataljonen jubilerat.

Mitt i livet står Stefan inför ett nytt skede. Samma dag som vi träffas har han varit på utbildning i Norrköping för ett uppdrag som nämndeman vid Linköpings tingsrätt. När detta läses har han tjänstgjort vid första rättegången.

– Jag är en aning spänd, nyfiken och förväntansfull. Rättsväsendet har en mycket viktig uppgift i samhället och jag har sneglat på det i flera år utan att göra slag i saken. Men vid senaste fyllnadsvalet anmälde jag mitt intresse.

Du står vid livets middagshöjd som det heter i högtidliga sammanhang. Dina tankar inför framtiden?

– Jag hoppas det rullar på som vanligt. Som förtroendevald kan arbetssituationen ändras fort, men då återgår jag till mitt gamla jobb att dra ledningar på Bravida. Och hoppas på fortsatt förtroende som nämndeman.