Det har många gjort också. I decennier föreläste han om livet på Sveriges äldsta mekaniska verkstad, Motala Verkstad, i ABF-cirklar, på fackliga möten, pensionärsföreningar bland mycket annat.

Han har gediget underlag för sina kunskaper.

– I februari 1938 började jag på ritkontoret, 15 år gammal, mest som en sorts springpojke. Tog kopior av ritningar och sånt, berättar C-G.

Artikelbild

| Veteran. C-G Andersson vet det mesta om sina forna arbetsplats, Motala Verkstad, där han arbetade i 50 år.

Redan två år senare började han i plåtslageriet och efter ytterligare fem år var han svarvare. Bland annat.

– Jag har gjort allt. I 50 år jobbade jag i verkstäderna.

Och som alla andra verkstadsarbetare hade C-G ett obligatoriskt öknamn.

– Jag var ’Kalle Bonne’, för jag är född på landet och när jag först kom till verkstan bodde jag i Bergsätter, som fortfarande var bondland då. Men jag kallade mig ’Karl von Bonde’ emellanåt när jag skulle vara lite finare.

Artikelbild

| Verkstadsminnen. C-G Andersson, "Kalle Bonne", är nyinflyttad på sitt trygghetsboende på Ekön i Motala och har fått med sig sina tusentals minnen och bilder från Motala Verkstad.

De flesta av de tusentals anställda, såväl arbetare, förmän som högre chefer på Motala Verkstad hade särskilda Motala Verkstads-namn. Efter bara några dagars anställning döptes personen ifråga av en utvald arbetskamrat som iförd vit särk förrättade ceremonin. Namnen ärvdes ofta från far till son. Den seden försvann först i början av 70-talet.

C-G var med och byggde lok, pråmar, fartyg, broar till all världens länder, lyftkranar, ubåtar, mudderverk, pannor och mycket annat.

Artikelbild

| Verkstadsminnen. C-G Andersson, "Kalle Bonne", är nyinflyttad på sitt trygghetsboende på Ekön i Motala och har fått med sig sina tusentals minnen och bilder från Motala Verkstad.

Han är tydligt stolt över sina många år på verkstan.

– Jag tyckte det var roligt och omväxlande. På 40-talet, och senare också, fungerade det ju så att det kom en hög gubbe och bestämde vad man skulle göra. Det var ingen som frågade vad man var intresserad av att jobba med. ’Nu ska du ta över där’, sa chefen och så fick man ansvara för en ny maskin.

Men jobbet var hårt.

– Det var ju fråga om verkligt tung industri, med stora risker, och det hände olyckor. I mitten av 60-talet var det fem som dog i arbetsplatsolyckor. Och gubbarna hade silikos (stendammslunga) och asbestos.

C-G själv har klarat sig bra.

– En gång var jag nära att klippa av mig en tumme, och så blev jag överkörd av en truck och bröt några ben i foten. Annars är det bara hörseln. Alla dessa år i plåtverkstan förstörde öronen.

C-G blev också fackligt aktiv och huvudskyddsombud.

– Avtalsregler och lagar kunde jag. Det var en ständig kamp för villkoren på verkstadsgolvet.

C-G var också medlem i Metallpensionärerna och reste till Stockholm på kurser och föreläsningar. Vd ett sådant tillfälle träffade C-G legendaren Gunnar Sträng utanför hans hus i Gamla Stan.

– Jag tog en bild på honom och vi pratade en stund, han var intresserad och trevlig.

Den 1 juni 1988 avtackades C-G efter 50 år på Motala Verkstad. Han fick en halskedja i guld som han ännu bär. I den sitter en berlock: en toffel av guld. Den fick han av sin fru, Britta, som är borta sedan nio år.

– Hon tyckte att det passade mig att ha en toffel om halsen, haha. Vi fick 65 fantastiska år tillsammans Britta och jag, och vi var ofta ute på långa bussresor.

C-G:s dåliga hörsel har gjort att han nu har slutat att offentligt föreläsa om livet i Motala Verkstad. Men kunskaperna är oanfrätta, och dessutom har han ett arkiv med 1 200-1 300 bilder samt filmer och diabilder, prydligt ordnade och datummärkta.

Sedan bara ett par månader bor C-G på Ekön, efter många år på först Liverpoolsgatan och senare Storgatan. Med ålderns rätt har han numera ett bekvämt boende i en liten lägenhet på ett trygghetsboende.

– Det är litet men jag trivs jättebra, jag får ju maten serverad och allt jag behöver.

C-G är en läsande människa och har återvänt till de gamla arbetarförfattarna; Moberg, Fridegård, Ivar Lo.

– Jag läser mycket, och det finns ju böcker med stor stil att låna på biblioteket.

Och själv är han ju en högst levande historiebok.