Lägenheten på Mörnersgatan utstrålar kulturellt intresse. Tavlorna hänger tätt på de sommargula väggarna. Intresset för kulturlivet är verkligen något som Gudrun och Lars Eklund har gemensamt. Varje år lite efter nyår åker de till Berlin i tre, fyra dagar – naturligtvis med ett fullständigt inbokat kulturprogram. En resa som har blivit lite av en tradition.
– För oss är det heliga datum, otroligt stimulerande. Varje kväll har vi fyllt med något kulturevenemang, allt från konserter, museer, varietéer. Jag är otroligt svag för tysk varieté, säger Lars.
Paret rekommenderar Friedrichstadt-Palast – en plats där man kan få uppleva alla konstarter på en gång.
Även kultur på hemmaplan är något som Lars och Gudrun flaggar för.
– Vi har abonnemang till Östgöta Blåsarsymfoniker, Norrköpingsymfonikerna och Östgötateatern, säger Gudrun.
– När någon kommer och säger att det inte finns något att göra i Linköping blir man ju alldeles till sig, säger Lars. Det finns oerhört mycket att göra och uppleva. Konsert & kongress bjuder både på internationella och nationella kulturupplevelser.
– Vi har även Saab arena och Stångebrofältet. Vi var faktiskt på Per Gessle nu i augusti, säger Gudrun och sneglar med pillemarisk min mot sin make som inte ser fullt lika uppskattande ut.
– Linköping har Sagateatern, Globenteatern, Ung Scen Öst och flera fria grupper. Allt behöver inte vara tungt, välartat och gravallvarligt. Det kan vara skönt att tillåta sig själv att råflabba någon gång, tillägger Lars.
Lars var aktiv kulturpolitiker i Östsam och gruppledare för Kristdemokraterna. Han är i dag ledamot i Scenkonstbolaget – en sammanslagning av Östgötateatern och Norrköpingssymfonikerna. Östgöta Blåsarsymfoniker står tyvärr utanför.
– Min förhoppning är att även Blåsarsymfonikerna en dag kommer in i Scenkonstbolaget och får ta del av den dynamik och kreativitet som det innebär, säger Lars med emfas.
Paret Eklund menar att det handlar om samhällsgemenskap – yviga gester och brinnande ögon när konversationen rör kultur gör att det inte går att tveka en sekund när det gäller deras engagemang rörande kulturlandskapet och dess värde.
– Kultur är livskvalitet som varar länge!
Både Gudrun och Lars kommer från Östergötland. Gudrun bodde i Ödeshög och gick på gymnasiet i Mjölby. Hon var inackorderad i Skänninge. Det innebar väntetid på tågstationen, och det var just på perrongen i Skänninge som hon träffade Lars. Lars pendlade från hemstaden till Motala, där han gick i gymnasiet.
– Jag var ordförande i en förening i Motala och Gudrun var ordförande i samma förening fast i Mjölby. Vi tänkte helt enkelt att det skulle vara praktiskt att samarbeta, vilket gick bra – väldigt bra, säger Lars.
– Vi samarbetar fortfarande mycket bra, säger Gudrun och ler.
Lars fortsatte att läsa på Solbacka läroverk i tre år där han hade en rad ideella uppgifter. Han flyttade därefter till Lund för att läsa bland annat pedagogik, sociologi och statistik. Gudrun utbildade sig vid folkskollärarseminariet i Linköping. Då Gudrun blev färdig lärare var det naturligt för henne att flytta med Lars. Hon fick en tjänst i Arlöv utanför Malmö.
Under studietiden hade Lars fått uppskov från värnplikten, vilket till slut upphörde. När han blev placerad i Stockholm beslöt sig paret för att knyta an till varandra ordentligt.
– På den tiden gifte man sig innan man flyttade ihop, och eftersom vi hade hängt ihop sedan gymnasiet kände vi att det var lika bra att gifta sig.
1967 ägde bröllopet rum och 1969 föddes första sonen. De stannade kvar i huvudstadens närhet i tre år. Gudrun jobbade som lärare i Vallentuna och Lars var församlingskonsulent i Täby. När Lars 1970 fick en tjänst i Linköping flyttade familjen tillbaka till Östergötland. I Linköping föddes ytterligare en son och en dotter.
Sedan dess har båda varit ytterst aktiva i Linköping. Gudrun jobbade på ett par skolor innan hon kom till Hagbyskolan där hon stannade till pensionen. Sammanlagt blev det 43 år som lärare. Nu är hon nämndeman på Förvaltningsrätten genom KD. Lars har varit lite mer av en hoppjerka. Först var han verksam i Frikyrkliga Studieförbund, numera Bilda och därefter i Linköpings kommun. På mitten av 1980-talet började Lars som aktiv politiker i KD vilket ledde till att han under del av 1990-talet var heltidspolitiker.
I dag är de pensionärer, om än kulturellt aktiva, som njuter av livet tillsammans. Eklunds kallar sig fortfarande nyinflyttade till centrum, trots att det i dagarna är ett år sedan de flyttade in till stan från Askeby – ännu ett skäl att fira. I den solgula lägenheten trivs de bra och den ligger perfekt – nära till allt och ett stenkast från Missionskyrkan där de är aktiva medlemmar. Gudrun sjunger i kören i församlingen och är reporter för kyrkans medlemstidning Medljus.
– Att vara med i en församling är gemenskapsfrämjande. Att delta och engagera sig i praktiska arbeten, att jobba tillsammans gör att man känner sig behövd, säger Gudrun.
Lars håller med:
– Det är en fördel och tillgång. Man känner sig sedd när man får ta del av den värdefulla gemenskapen.
Att fylla 75 och ha tillbringat två tredjedelar av sitt liv tillsammans tycker de känns väldigt bra.
Men, att de nått 75 känns som en lite för hög siffra, tycker jubilarerna.
– Vad är det man brukar säga? Man är inte äldre än man känner sig. Vi känner tacksamhet över att vi är så pass friska, bara det är värt att fira, tycker Lars. Tillsammans har vi klarat av de kriser vi stött på. Tillsammans är vi starka.
– Det finns en glädje i att göra saker tillsammans. Gemensamma intressen är viktigt i ett äktenskap. Vi uppskattar verkligen varandra, börjar Lars.
– Att vi uppskattar varandra och vad den andre gör betyder så mycket, det stärker oss och kärleken till varandra, säger Gudrun.
Lars håller med och inflikar:
– Vi gick ju till och med på Per Gessle.