Beslutet är förankrat i familjen. Hustru Ewa nickar där hon står i köket på ­Erikstad gård utanför Bankekind.

– Riksdagen behöver seniorer. Av väljarkåren är 25 procent äldre och i riksdagen sitter bara 2 procent som är över 65 år. Ungdomsfixeringen i samhället har gått för långt.

Redan nu förstår jag att Staffans ­politiska glöd finns kvar. Kroppsspråket säger det, liksom entusiasmen och debattglädjen.

Staffan har utmärkt sig som självständig ledamot i riksdagen. Han går emot partiets linje hellre än att han röstar mot sin övertygelse. Det kan gälla dödshjälp, äktenskap för samkönade, Sveriges hårda krav för körkort för de som har brister i synfältet eller migrationspolitiken.

Partipiskan har fått vina.

– Det var tufft när jag blev utestängd från riksdagsgruppen för att jag var för aktiv i sociala medier. Men förbudet ­varade bara i fyra dagar.

Men Staffan har skapat rubriker många gånger. Som när han var redaktör för studenttidningen Ultenesaren i Uppsala (”en bra tid i mitt liv”) eller när han krävde stopp för långpratare i ­Linköpings fullmäktige med en grön gubbe och en röd gubbe liknande de som finns på övergångsställena.

– Tänk dig fullmäktigemöten som höll på till klockan ett på natten med ettriga långpratare ...

Eller när han använde rötslam på ­åkrarna på Erikstad.

– Bönderna var egentligen inte emot rötslam, men vi ville att producenten (Tekniska Verken) skulle ge en garanti att slammet inte förstörde jorden.

Eller när han gjorde en anmälan till JO för att dagmammor inte fick statligt stöd.

– Det har blivit flera JO-anmälningar. Det är ett sätt att belysa problem och skapa debatt.

Efter agronomexamen jobbade ­Staffan hos Kalmar lantmän innan han kallades tillbaka av pappa Dag för att ta hand om lantbruket på Erikstad.

– Det var ett ensamjobb. Hade jag inte haft hörlurar i traktor med P1 inställt, så vet jag inte hur jag klarat mig. Jag var en opraktisk bonde.

Han började gå på Centerns möten och politiken fick allt större utrymme. Staffan ville in i politikens centrum och skrev ett brev till jordbruksminister ­Anders Dahlgren 1979 och snart var han pressekreterare hos ministern.

– Ett jobb med många resor, men ­väldigt lärorikt.

Efter valet 1982 återvände Staffan till ­Erikstad, gav sig in i lokalpolitiken i Linköping, skrev krönikor i Corren och ­engagerade sig i LRF (Lantbrukarnas riksförbund).

– Ett nytt jordbruksavtal skulle förhandlas fram. Jag tyckte att dåvarande ordföranden i LRF, Bo Dockered, var för mjäkig. Det visade sig också att avtalet ”Omställning -90” blev en katastrof för lantbrukarna. I stället kom EU och ­räddade jordbruket.

Staffan gjorde en sejour som byrådirektör på Lantbruksstyrelsen i Jönköping, innan LRF-engagemanget gav honom ordförandeskapet i Östergötland. Han blev ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse och han fördes fram av valberedningen som en ny ordförande för hela LRF. Staffan förlorade dock mot Caroline Trapp.

– Det hade varit gnissel i styrelsen och när frågan från valberedningen kom så ställde jag upp. Men visst blev jag besviken.

Men en annan väg öppnade sig snart: politikens väg. Staffan hade suttit i Centerns partistyrelse i sju år när Lena Ek, Centerns riksdagskvinna från Östergötland, beslöt sig för att bli EU-parlamentariker. Ersättarens namn: Staffan ­Danielsson.

Efter elva år i riksdagen ser Staffan beslutet om Ostlänken som den viktigaste frågan för Östergötland. Men det blir också lite skvaller från riksdagen: Göran Persson (S) – ”bondevänlig”, är Staffans betyg. Fredrik Reinfeldt (M) – ”inte så bondevänlig”. Håkan Juholt (S), kollega i försvarsutskottet – ”lätt att uppskatta, men blev för vidlyftig”.

I ett rum på Erikstad finns en målning av Nils Petter Danielsson (Staffans farfars far).

– Släkthistorian har intresserat mig mer och mer.

Nils Petter växte upp utanför Vimmerby i slutet av 1800-talet. Han började arbeta i skogen och handla med timmer, arrenderade Erikstad gård av baroniet Adelswärd och såg fördelarna med Kinda kanal och den utbyggda järnvägen. Han startade Norrköpings Exporthyvleri, Bestorps ångsåg, Björkfors såg, sågen i Gullringen och (byggde en ny såg) i Blankaholm utanför Västervik. Dessutom köpte Nils Petter skog, bland annat i Tunaberg utanför Nyköping, anlade sågverk där och hade en egen lastbåt som exporterade sågade varor till England.

– Han var urtypen för en entreprenör.

När Nils Petters förmögenhet uppskattades 1918 var den 17 miljoner kronor (i dagens penningvärde drygt 800 miljoner kronor). Men konjunkturen svek efter första världskriget. Dessutom ändrades guldmyntfoten och Östgötabanken tog över företagen. Men Erikstad räddades.

– Nils Petter hjälpte min farfar att köpa Erikstad 1910. Jag är den fjärde ­generationen på gården.

Om Staffan blir bonde på gården eller riksdagsman vet vi efter valet 2018.