Nej, för det här är ingen sorgesam historia. De två systrarna Ingrid Thörn, 87, från Mjölby och Rut Nilsson, 96, från Motala sitter nu tillsammans i Ingrids ”vardagsrum” och berättar med glädje i rösten hur väl allt slutat. Med hjälp av döttrarna Monica Pettersson och Solveig Johansson och två samarbetsvilliga kommuner bor de nu i samma hus bara några rum från varandra i Slomarps äldreboende utanför Mjölby.
– Det har blivit en fantastisk förändring för våra mammor. Nu har de varandra och har blivit glada och aktiva igen. Min mamma som rasade i vikt sista tiden hemma har nu fått tillbaka sin normala vikt. Också för mig har det blivit en fantastisk förändring. Den ständiga gnagande oron över hur hon hade det är som bortblåst. Då ringde jag minst två gånger om dagen och besökte henne flera gånger i veckan. Nu vet jag att de har det bra och hälsar på bara för att det är roligt, säger Monica, som är dotter till Ingrid. Och Solveig kan i stort sett skriva under att samma förändring skett med hennes mamma.
Det var Monica som tog kontakt med oss och tyckte att vi borde skriva om hur bra allt också kan bli inom äldrevården. Det skrivs så mycket om när det inte fungerar att de goda berättelserna aldrig får plats.
Ingrid kom till boendet först. Förra året i september ramlade hon och bröt handen. Den läkte inte ordentligt och gjorde ont. Och hennes reumatism som hon haft under många år blev inte bättre. Men det var något mer. Hennes anhöriga märkte att minnet började svikta. En utredning gjordes och man kunde konstatera att Ingrid drabbats av Alzheimer. Ett demensarbetslag kopplades in men det fungerade inte som man hoppats. Ingrid var bara ledsen hela tiden. Hon åt inte, hon kände sig ensam och blev passiv och därför fick hon en plats på Slomarps demensboende redan i februari i år.
– Och sedan dess har jag känt mig pigg och glad. Här äter vi tillsammans, personalen är jättesnäll och vi har trevliga aktiviteter både ute och inne. Men i början oroade jag mig för Rut och visste att hon också var ledsen och ensam. Vi har alltid umgåtts och varit bästa vänner hon och jag trots åldersskillnaden.
Rut, som trots sin höga ålder länge klarade sig själv i sitt hem, blev också diagnosticerad med Alzheimer. Dessutom började hennes syn svikta vilket gjorde det svårt att laga mat, till exempel. Solveig ställde upp och hjälpte till mycket hemma och hemtjänsten kopplades in. Men det hjälpte inte:
– Jag orkade inte vara ensam längre. Jag ville komma till ett hem och få folk att umgås med igen. Helst till samma som Ingrid förstås.
Och efter diverse turer kunde Rut flytta till Slomarps-boendet redan i juni i år, bara fyra månader efter det att Ingrid kommit dit.
– Mamma har levt upp. Här får hon den sociala kontakt hon alltid velat ha och hon får mat på bestämda tider. Att Ingrid finns här är ju förstås det viktigaste, säger Solveig.
De två systrarna umgås gärna och mycket under dagarna. Också med de andra på sin avdelning. De är åtta som bor i en grupp tillsammans och äter måltiderna ihop. De sitter nästan aldrig ensamma längre eftersom båda är väldigt sociala. Precis som de gjorde när de var yngre och hade sina familjer.
– Nu när det är sommar är det ingen idé att försöka nå dem förrän tio – halv elva på kvällen. Antingen tittar de på TV eller också sitter de ute på balkongen och njuter av svalkan, berättar Solveig.
– Ja, men vi har alltid varit kvällsmänniskor så det är inte ovanligt att vi är vakna så dags. Däremot vaknar jag alltid halv sex på morgonen. Då är jag utsövd, säger Ingrid.
Ingrid och Rut kommer från en stor familj. Totalt var de nio syskon hemma på gården i Björnholmen där de växte upp. Föräldrarna var lantbrukare och hette Jenny och Ivar Nilsson.
– Fast egentligen var vi 10 syskon. Jag var tvilling nämligen, men bror min som var den store när han föddes, levde bara i tre månader. Jag som var jätteliten överlevde, säger Rut. Idag är de fortfarande fem syskon i livet och alla har alltid umgåtts gärna och mycket:
– Vi hade en lycklig barndom och tyckte om varandra. Vi har alltid varit släktkära.
Monica och Solveig fyller i och berättar att det gäller fortfarande. Senast var de 100 personer på släktträffen med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Ruth är änka sedan 25 år, fick två barn men idag lever bara Solveig. Hon har sex barnbarn och tio barnbarnsbarn. Ingrid har varit änka i tio år. Har fyra barn, elva barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Så det är klart att det blir en del när en släktkär släkt träffas.
Flickorna gick sex år i skola, inte samtidigt dock. Rut hann ju med hela skolgången innan Ingrid började eftersom det skiljer 10 år.
– När skolan var klar fick vi klara oss själva. Så var det på den tiden. Så redan när vi var 14 började vi jobba. Vi arbetade både som barnflickor och servitriser båda två, men när vi gifte oss blev vi hemmafruar. Jag ville ha lite egna pengar så jag jobbade deltid som städerska på Elektrolux när barnen blivit större, berättar Rut.
Ja, det där med sviktande minne har man svårt att förstå när vi sitter runt fikabordet och pratar om både nutid och dåtid utan att Rut och Ingrid verkar ha några problem att hänga med:
– Det är väl närminnet som sviktar mest. När de bodde hemma var det lätt att glömma att laga mat, och andra vanliga vardagssysslor men här får de hjälp med allt sådant och då blir ju handikappet lättare att bära, säger Monica Pettersson, innan vi går ut på en promenad i de fina omgivningarna.