Svar på debattkrönikan "Önsketänkande från Miljöpartiets sida" (5/3):
Att omsvängningen är en pedagogisk utmaning är dock tydligt i Widar Anderssons krönika. Widar Andersson har ofta lanserat tanken att små partier (det vill säga MP) per definition är konstiga, just för att de är små. På motsvarande sätt är stora partier definitionsmässigt kloka och förnuftiga.
Då blir det förstås besvärligt när lilla MP helt sonika kan hålla fast vid sin principiella hållning, samtidigt som de stora måste vända kappan efter vinden för att kunna välkomna flyktingar den här gången.
Enligt Widar Andersson är det “helt naturligt” att Sverige gör sig redo att ta emot flyktingar från Ukraina. Det håller jag med om.
När det gäller människor från Irak och Syrien förhåller det sig dock annorlunda, enligt Anderssons logik. De har nämligen kommit “eftersom svensk invandringspolitik har uppmuntrat dem att komma”.
Låt mig föreslå en annan tolkning. Dessa människor har kommit till Sverige av exakt samma anledning som dem som nu flyr Ukraina: krig, våld, förföljelser – en omöjlighet att stanna där man är, helt enkelt.
Den mest svårbegripliga vändningen är påståendet att solidariteten med Ukrainas invånare i själva verket finns trots Miljöpartiet. Det är faktiskt lite svårt att förstå vad MP ens har med saken att göra i Widar Anderssons text.
Kan det vara så att principer provocerar? Särskilt när man håller fast vid dem.