Häromdagen kom så äntligen den byggnadsställning upp som ska omgärda vårt hus de kommande månaderna. Vår lilla villa ska bli stor, en hel våning större.
Barnen ska få egna rum – slippa bråka med utrymmet och varandra i det trånga extrarummet som de hittills delat. Vi ska få ett kontor – slippa ha dator, räkningar och pärmar på köksbordet (vad hände med det papperslösa samhället?) som måste panikstädas så fort vi är fler än fyra till middagen eller fikat. Vi ska få en större hall – slippa trava skor och jackor på hög och stångas varje morgon när alla ska åt varsitt håll.
Vi ska få plats, helt enkelt. Vår lilla familj har blivit större. Huset får växa med oss.
Det har varit en lång process fram till byggstart. Många funderingar och mycket pengar har gått åt. Mer kommer att krävas. Med de tider och huspriser som råder, har det sagts oss att detta ändå är det smartaste draget. Dessutom skulle jag inte vilja lämna huset, som min mormor och morfar lät bygga på 1950-talet och som min mamma och hennes systrar vuxit upp i. Eller tomten, med det stora, sneda bigarråträdet som nog är det enda mormor skulle känna igen om hon skulle få för sig att ta en sväng ner från himlen och titta förbi. Vad skulle hon tycka om det här projektet? Förhoppningsvis bli glad för att vi lever och gror i hennes älskade hus. Jag brukar tänka så när vi river en vägg eller fäller ett träd.
Trots all tid och kraft vi redan lagt ner, inte minst på kommunbyråkrati – det tar aldrig slut! – känns det som att det är först nu det börjar. Lugnet före stormen har infunnit sig, och jag kan knappt bärga mig tills det ska börja blåsa ordentligt. När snickarna river takstolarna måste vi flytta ut, annars får vi vara med under resans gång – under nybygget kommer vi sitta och kura, i väntan på att få flytta in.
Sedan är det ju det här med vad katten tycker. Hon får stå ut med byggnadsställning, bräder och bök ett tag. Men hon har blivit mutad med en egendesignad kattrappa upp till luckan, där hon kan slinka ut och in till källarplan. Men ni vet ju hur katter är, svåra att behaga. Även om vår smått mesiga Whiskastjej får anses tillhöra den fogligare sorten. Och det kommer att bli bra – sen. I den känslan får vi leva ett tag nu.