Tandborstsmurfen kastade mig en vanlig vardagskväll nyligen rakt tillbaka till sexårsåldern. Han står ovanpå badrumsskåpet med lödder ända upp över sin blå näsa och viftar med en röd tandborste som är lika stor och tjock som hans lilla arm. I andra handen håller han tandkrämstuben. Den svämmar över av tandkräm förstås, men det bryr han sig inte om. Skulle det komma lite på golvet så är det ju bara att smurfa upp det.
Precis som var och en av sina gelikar tar han sig an sin specifika uppgift med stor beslutsamhet. Inget i världen kan alltså vara viktigare än att gnugga med tandborsten. Och det är klart, jag förstår honom. För vem vill träffa Tandläkarsmurfen? Inte ens Godissmurfen skulle jag tro. Eller Kaksmurfen. Trots att de inte bryr sig om hur mycket socker de smurfar på en dag.
Den där lille Tandborstsmurfen, tre äpplen hög, köpte jag för ett par år sedan, mest för att han var söt. Nu har förmodligen mina barn hittat honom och tyckt att han kan delta i kvällsritualerna i vårt badrum.
Tack för det! Det är en skön känsla att dimpa ner i minnesbanken ett tag.
Eller inte bara skön förresten. Just smurfarna för med sig ett minne som gör lite ont också. Jag kommer ihåg att jag hade önskat mig Bilsmurfen länge, länge. Han satt i en röd liten bil, lite lik Kalle Ankas dito, och det gick att snurra på den lilla gula ratten. Men Bilsmurfen fanns inte att uppbringa, slutsåld över allt. En dag gjorde min pappa och jag en dagsutflykt till Gränna. Och där, i fönstret i en leksaksaffär stod han. Vi rusade in och bad att få köpa honom och jag var så glad.
”Nej”, sa affärsbiträdet snorkigt. ”Nej, jag kan inte ta ner honom från skylten, han ska stå där.”
Pappa försökte förklara hur länge vi letat och längtat, men det var som förgjort. Den lilla decimeterlånga bilen med en liten, liten smurf i gick inte att avvara i hennes gigantiska skyltfönster, trots att han knappt syntes bland alla andra leksaker.
Vi åkte hem utan Bilsmurfen och tårarna rann. Jag har fortfarande inte hittat honom.
Men jag har väldigt många av övriga gänget. Skateboardsmurfen gillar jag skarpt. Han åker på ett grönt löv med pyttepyttesmå svarta hjul under. En sommar försvann lövet. Nästa sommar hittade jag det, otroligt nog, nedtrampat i gräsmattan där vi bodde. En nål i en höstack, minst sagt. Anar att Uppfinnarsmurfen var inblandad.
Jag har ett smurfhus också. En flugsvamp med avtagbar hatt. När jag var sex år blev jag tvungen att ligga på sjukhus en period och när jag kom hem därifrån fick jag välja en leksak. Det stod mellan en leksaksspis och smurfhuset. Det senare vann och det känns bra än i dag att veta att min lilla blåvita armé har tak över huvudet.
Smurfarna finns i en korg i mitt föräldrahem. Samma korg som de alltid legat i. Jag vet hur tung den är, jag minns exakt hur det låter när man häller ut dem på golvet.
Mina söner är fem och sju år gamla – jag vet vad vi ska göra nästa gång vi hälsar på mormor. Målarsmurfen, Tennissmurfen, Gammelsmurfen, Musiksmurfen... ska vi smurfa en smurfig lek tillsammans?