Det har Linköpingsföretaget Sundahus. Här har man sedan starten i början av 90-talet samlat kunskap om vilka ämnen olika byggmaterial och byggprodukter innehåller. Allt från gipsskivan i väggen och färgen den är målad med till takarmaturen i badrummet. I dag innehåller systemet över 40 000 olika produkter.
De kallar sig ett IT- och miljökonsultbolag. Sundahus har kemister som bedömer produkter och lägger in dem i en databas som hjälper fastighetsägaren eller byggherren att göra bättre val.
– Vår målgrupp är i huvudsak fastighetsägarna. De har ett behov av att veta och förstå vad som faktiskt finns i deras byggnader. Det övergripande för oss är att fastighetsägaren ska kunna förstå vad man bygger in, och man ska också kunna undvika sådant som inte är så bra som man vill att det ska vara, berättar Sundahus vd Arvid Jannert.
Kunderna är främst större fastighetsägare, men också några småhusfabrikanter.
– Just bland småhustillverkarna märker vi ett intresse direkt från husköparen. De frågar allt oftare efter miljöcertifiering. Där kan vi vara ett stöd för tillverkaren, säger Arvid Jannert.
Miljöcertifieringarna kan ha lite olika ambitionsnivåer, men i grunden är de bra för att pressa kraven lite mer, menar Lisa Elfström som är vice vd i bolaget.
– Tittar man på den del som vi jobbar med, farliga ämnen i byggprodukter, så är Svanen det certifieringssystem för byggnader som ställer högst krav, menar Lisa Elfström.
Utöver innehållet i byggmaterial, som Sundahus fokuserar på, ställer exempelvis Svanen andra krav som energi och dagsljus som går utöver Sundahus expertis. Det gäller även andra aspekter, som till exempel om produkten över huvud taget fungerar.
En A eller B-bedömning, på skalan som går från A till D, från Sundahus innebär att produkten innehåller ett minimum av farliga ämnen. Om produkten sedan är användarvänlig, hållbar eller snygg får andra avgöra. Det är Arvid Jannert och Lisa Elfström tydliga med. Å andra sidan är kemisterna väldigt duktiga på det de gör. Om innehållsförteckningen verkar sakna ingredienser kommer följdfrågorna, bokstavligt talat, som ett brev i e-posten.
– Vi gör inga kemiska tester. Men kemisterna granskar tillverkarnas innehållsförteckning och vet vad som brukar finnas. Ta en färg till exempel. Saknar den konserveringsmedel så kommer kemisten fråga efter det, och talar tillverkarna inte om vad det är för ämne så får de sämsta tänkbara konserveringsmedlet. På så sätt pressar vi tillverkarna att tala om vad produkterna innehåller. Dessutom blir det mer rättvist. Det ska ju inte vara den som talar om minst som får bäst betyg, säger Lisa Elfström.
Ute i verkligheten, i en kaffedoftande byggbarack närmare bestämt, träffar jag Martin Enebjörk, Riksbyggens projektledare för bygget av brf Rosenhäll. Riksbyggen har som krav att alla deras nya projekt och större ombyggnadsprojekt ska använda sig av Sundahus system. Här börjar medvetenheten hos slutkunden öka, men än så länge tror Martin inte att det går ihop sig ekonomiskt.
– Det känns mer som en säkerhet inför framtiden. Hittills har man inte kunnat sälja så mycket på att vi bygger miljöcertifierade hus. Men det känns som att det kommer fler krav från kunderna, och att de är beredda att betala för det.
Förutom att byggbolagen och fastighetsägarna får vetskap om vad de stoppar in i sina hus under själva bygget så sparas också en så kallad loggbok. Av erfarenhet vet vi att en del material och kemikalier, som asbest och PCB till exempel, kan ha negativa egenskaper som visat sig först efter ett antal år. Med loggboken kan fastighetsägarna se precis vad deras hus innehåller.
I dagsläget finns inget krav på att alla hus ska ha en loggbok och inte heller något centralt offentligt register, så det är upp till fastighetsägaren att själv ta ansvar och sanera sina byggnader om något ämne visar sig vara farligt för människorna som bor och arbetar där. En process som kan kosta många miljoner.
Jesper Björling som är kundansvarig för Riksbyggen på Sundahus har tidigare jobbat med hus med dålig inomhusmiljö. Det kunde handla om mögelskador eller hus där olika kemikalier reagerat med varandra och skapat dålig miljö. För honom var det ett detektivarbete att hitta vilka material som faktiskt använts. Och även om han lyckades lista ut vad som var boven i dramat fanns det inget sätt att veta vilka andra hus som innehöll samma produkter. Där hade en loggbok varit till stor hjälp.
– Vi har ju inte haft något nytt asbest, men vi har långt mer avancerade produkter i dag. Så risken för att det dyker upp ett ämne som är problematiskt är långt mycket större.
Den ökade kunskapen för med sig att man inte kan blunda för eventuella problem i framtiden, vilket i sin tur kan betyda stora sanerings- eller ombyggnadskostnader för fastighetsägare. Trots det ser Martin Enebjörk det som en fördel att veta att materialvalen är kloka när de bygger hus som kan ha en livslängd på över 100 år.
– Vi är ju både byggare och förvaltare, så det är bra att veta vad som finns i våra hus.