Kulturupplevelser berikar, jojo.
I sommar har vår kulturredaktion haft serien ”Favorit i repris”, om kulturupplevelser som gjort djupt intryck och etsat sig fast i minnet.
Det fick mig att minnas en händelse som kanske inte kvalificerar sig för epitetet kulturupplevelse, men som onekligen etsat sig fast och fram till nu varit en hemlighet.
Det var i slutet på 60-talet, jag var sju år, och hästtokig. Jag och bästisen slukade hästböcker i samma rasande fart som mördarsniglar reproducerar sig.
Favoriten var Svarta hingsten, den magnifika arabiska hästen med snabba hovar och ett hjärta av guld. Jag grät mig igenom böckerna och låtsades att den feta ponnyn på ridskolan, med det eggande namnet Dark Secret, var svart fast han egentligen var brun. Men om man kisade i stallets skumrask blev han nästan svart.
Nu fick vi i en annons i lokaltidningen se att filmen Svarta hingsten kommit till stan. Den måste vi se.
Godis, Bravokolor och Zoo om jag inte missminner mig, inköptes av av den fryntliga damen bakom glasdisken på en av stadens två biografer.
Förväntansfulla fick vi biljetterna rivna av en rätt ålderstigen, och måhända skumögd, biljettkontrollant.
Vi bänkade oss längst fram, allt för att i detalj kunna närstudera vår svarta idol. Därav noterade vi inte att den övriga publiken bestod av sju utspridda karlar i medelåldern.
Handlingen i korthet: En vit man på USA:s västkust är med om en svår trafikolycka. Så när som på skrevet klarar han sig dock undan med livet i behåll. Samtidigt, i New York, omkommer en svart man, av oklar anledning.
En kirurg får den nyskapande idén att låta den svarta mannens penis transplanteras till den vita mannens krossade skrev. Så att den kom till glädje, så att säga.
När patienten får se sitt nya underrede blir han lika häpen som överlycklig. Han har aldrig skådat ett så storslaget kön! Inte riktigt i samma nyans som resten av honom, men vad gör väl det?
Upplivad är nu vår räddade olycksbroder säker på att ursprungsinnehavaren måste ha varit en häradsbetäckare av rang. Synd vore det ju annars.
Penismannen beger sig till New York, där han vet att lemmens ursprunglige ägare framlevt sina dagar, och ger sig i kast med att härleda könets ursprung. Detta genom att systematiskt lägga under sig alla kvinnor som kommer i hans väg och för all del även de som inte gör det. Någon måste ju känna igen detta praktfulla organ!
”Men var är själva hästen?” minns jag att vi förbryllat viskade till varandra där i biomörkret, på första bänkraden, när filmen nått halvvägs och vi bevittnat fler samlagsscener än vad alla Sveriges sjuåringar sammantaget torde ha gjort i den åldern.
När filmen var slut och vi gick ut, med skammens rodnad på våra flickkinder, noterade vi att det var väldigt få andra hästbitna tjejer i salongen. Faktiskt inte en enda.
Hela den här händelsen har legat längst bak i minnesbanken och dök upp i och med kulturredaktionens serie. Därför fick inte min mamma veta om den förrän helt nyligen.
Hon fick sig ett gott skratt, av typen hästgarv.
Hur det gick för filmens Svarta hingsten? (Jag visste väl att det är just det ni sitter och undrar). Jo då, en vacker dag och från en av New Yorks alla sängar skrek en kvinna högt och exalterat så att det hördes över hela Manhattan ”men åh, åh, här kommer ju en gammal bekant!”