Lär dig laga mat, unge!

Färdigmarinerad kycklingfilé och smaksatt creme fraiche. Thaimat från hämststället. Pannkakssmet på teatra pak och fabriksgjord pulled pork. Det uppväxande släktet värnar miljön, men tycks ha missat det mest basala. Att lära sig laga mat.

Foto:

Carinas krönika2015-09-17 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Matkontot sjönk rejält när 21-åringen, efter en sommar hemma, flyttade igen.

Min förstfödda har aldrig visat överdrivet stort intresse för grytorna. Äta har hon därmed alltid gjort med mycket god aptit. Från att hon kunnat gå har hon ständigt slagit lovar runt spisen . ”Vad får vi i dag, mamma?” Efter mitt svar: ”Mmm . . .” eller ”Ja!”.

Och tydligen har det fastnat en del när jag tjatat om att ungarna måste lära sig laga mat på riktigt. Att det blir godare att laga från grunden, att halvfabrikat är skit och att det är mer klimatsmart och dessutom billigare att äta alla typer av styckdelar, inte bara filéer. Att långkok inte alls är svårt eller jobbigt, utan sköter sig själv på spisen,

På plats för studier i Uppsala har vi nu inlett ett nytt kapitel i vårt gemensamma liv, matiga sms-konversationer.

Så här har det sett ut den senaste tiden.

– Hej mamsi! Ska göra en stek i ugnen. Hur många grader?

– Beror lite på typ av kött . . .

– Märgpipa.

– Ok. Märgpipa passar inte så bra för ugnen. Det är framdels-kött och gör sig bäst om du sjuder den i en gryta på spisen. Ju längre desto bättre.

– Fan! Ser ut precis som en stek, den här köttklumpen.

– Lugn, det är jättelätt. Jag kan skicka recept. Och sedan kan du göra pepparrotskött som du älskar.

En halvtimme senare:

– Vad är ’skumma’?

– Man tar bort det skum, klägg, som flyter upp på ytan med en hålslev, så blir spadet klarare och såsen finare sen.

– Hålslev. Du är rolig du!

– Ta vilken större slev som helst, eller en liten sil om du har.

– Jaja.

En timme senare:

– Det ska vara en halv deciliter grädde i såsen. Funkar det med vispad? Jag har ingen annan.

– Jadå, det funkar.

Tre timmar senare:

– Nå, hur gick det?

– Sådär. Jag lät köttet koka länge som du sa, det blev mört och fint, men helheten var lite . . . märklig.

– Märklig? På vilket sätt?

– Jag rev pepparroten på rivjärnets grövsta sida. Så det blev liksom bara pepparrotssmak här och där i såsen.

En vecka senare:

– Mormor kommer i dag! Hon ska lära mig stycka rå kyckling. Jag har hittat svensk, för 20 kronor kilot.

– Va bra! Rå kyckling är lite läskigt. Som en prematurbäbis. Med punghud.

– Usch.

Ett dygn senare:

– Nå, hur gick det då?

– Bra. Mormor visade, sedan styckade jag själv. Äckligt, precis som du sa, men det kan man ju inte visa stålmormor. Hon är otrolig! Gjorde en soppa på buljongen efter att ha kokat kycklingskeletten. Det hade man ju bara kastat annars. Inte lätt att veta hur man gör en soppa av kycklingrester. Nu har vi frysen full. Och jag drömmer om att göra kalops. Och älggryta. Mormor berättade att du nästan grät en gång när du handlat en hel kyckling och hade tjutit: ”Den ser ut som en nyfödd bäbis!”

– Ha ha, jag sa ju det. Vänta tills stålmormor kommer dragandes med en halv älg och ska lära dig hur man sågar av lårbenet. Då kan vi snacka läskigt.

Klimatkorkat

Med klimathot och jordens sinande resurser borde hemkunskapen ha en större och mer prioriterad plats i skolan. Att vispa ihop en pannkakssmet, göra en vit grundsås och koka potatismos är snart utdöda kunskaper.